www.omkonst.com anmäler:
Ragnar Sandberg i helfigur
Ragnar Sandberg på Liljevalchs Konsthall 26/10 2002 – 6/1 2003
Text: Leif Mattsson

På Liljevalchs Konsthall kan man fram till januari 2003 se en av svensk målarkonsts centralgestalter i helfigur. Det har blivit till en generös utställning av ett helt livsverk.

Ragnar Sandberg, "Den blå bussen", 1941, olja på duk

Det är inte ofta man har förmånen att se ett så viktigt konstnärskap som Ragnar Sandbergs i sin helhet. Liljevalchs har gjort ett fantastiskt arbete i att samla ihop merparten av konstnärens målningar till en komplett presentation. Detta ger oss besökare en möjlighet att själv ta ställning till de olika skiftande konstnärliga faserna i Sandbergs liv.

Ragnar Sandberg innehar en unik position för många målare och konstintresserade i den något äldre generationen. Men kan han även ge dagens konstnärer en upplevelse? För att så skall ske måste man nog söka sig förbi ”auktionsfavoriten” Sandberg, som så tydligt banaliserats av en delvis okunnig konstpublik. Man måste närma sig konstnären på de villkor han själv ställt upp och bortse från de mer eller mindre glättiga beskrivningar som ständigt återkommer när ”färgälskaren” Sandberg kommer på tal.

Från den stora utställningen har jag valt att titta närmare på två verk som har en komplexitet som överlever konsttrendernas pendlingar. Först ”Den blå bussen” (En av flera bilder med likartat innehåll). Intressant i denna bild är bland annat den medvetna ytuppdelningen i panoramaformatet vilket ger en möjlighet att visa flera parallella händelser. Konstnären låter vidare de olika formerna; bussen, skyltarna och huskropparna bli till plana ytor som tillsammans får bygga upp rytmen och aktivera målningens olika delar. I de transparanta huskropparna till höger med sin lätta och lite naiva penselföring märks en vekhet som blir till en stark kontrast mot den blå bussen och skyltarna i svart och rosa. Vidare har figurerna runt bussen fått en summarisk, klotterliknade form som visar på ett lekfullt förhållande till abstraktion och stilisering. I denna målning skyms dock inte måleriet av den abstrakta avsikten eftersom Sandberg helt litar på färgen.

Ragnar Sandberg, "Glas", 1965

I sviten med blå nubbeglas utvecklar Sandberg en känslighet för det komprimerade stillebenformatet och en återhållsamhet i färgen som vi tidigare sällan sett i hans produktion. Borta är försöken med de komplexa färgackorden, hämtade från Bonnards palett. Istället utvecklas arbetet med formekon och förskjutningar i perspektivet. Ett antal små och stora ovaler bygger tillsammans upp de triangulära glasformerna. Ljust och mörkt skapar en dramatisk klärobskyr som i ett barockstilleben och målningens blå-svarta grundackord ger en känsla av ett koloristiskt reningsbad. Här kommer också Sandbergs stora intresse för skuggarnas rytm till sin rätt på ett mindre utstuderat sätt än i många andra målningar. Han visar att bra måleri måste bygga på en tilltro till att uttrycka sig i bild, oberoende av den idémässiga överbyggnaden. Måleriet talar till oss utan ord.

Stockholm 2002-11-10 © Leif Mattsson

Bilderna publiceras med tillstånd av Liljevalchs Konsthall

Liljevalchs Konsthall

Tillbaka till startsidan för omkonst