www.omkonst.com anmäler:
Färgpoetens livgivande rum
Nicolas de Staël på Centre Pompidou, Paris 12/3 – 30/6 2003
Text: Susanna Slöör
Se mer bilder av Nicolas de Staël

”En målning bör vara både abstrakt och figurativ. Abstrakt för att den i sig är en väggyta och figurativ då den återger/avbildar ett rum.” (Nicolas de Staël, 1952)

"Le Bocal" olja på duk, 73 x 100 cm, 1955, Nicolas de Staël

Citatet är intressant då den avslöjar en hållning som inte bara skapade problem för konstnären i sin samtid, utan även innehåller en didaktisk ton som känns avlägsen för vår generation av målare. Valet att släppa in figuration i konsten rosades inte av kritikerna i efterkrigstidens Frankrike, i en tid då måleriet fortfarande stod i centrum för det kritiska, konstteoretiska intresset. Man svär inte i kyrkan. Idag känns det nästan obegripligt att Nicolas de Staëls vägval på något sätt skulle vara kontroversiellt.

Den retrospektiva utställningen med Nicolas de Staël i Paris lyfter fram verk som beskriver vändpunkterna under hans korta målarliv, varav de sista fem åren kanske är de mest intressanta hos denne produktive konstnär. I början av 1950-talet hade han etablerat sin särpräglade tolkning av abstrakt måleri, för att ett par år senare överge projektet och låta natur, människor och objekt tydligt ta plats i bilderna. Men trots detta är det uppenbart att styrkan i Nicolas de Staëls verk inte är kopplad till frågan om han målar abstrakt eller figurativt.

Däremot är han precis som alla andra beroende av att hitta de nödvändiga begränsningar eller ramar mot vilka han kan pressa sitt uttryck. Någon form av motstånd som måste övervinnas. Är man dessutom rikt begåvad krävs det ofta ett kraftfullt sådant för att konsten ska behålla sin närhet, intensitet och angelägenhet. Idag när måleriet ligger utanför fokus för konstens teoribildare, är målarna betydligt friare att själva välja sitt motstånd. Det behöver inte göras mot bakgrund av att presentera en nyhet eller bekräfta en teori.

"Composition en gris et bleu" olja på duk, 115 x 195 cm, 1950,
Nicolas de Staël

Nicolas de Staël var en sällsynt målarbegåvning. Hans färgbehandling är i en klass för sig och rör sig lätt mellan subtila gråtoner och högt klingande färgackord som trotsar all beskrivning. Tyvärr blir hans verk därför väldigt svåra att reproducera. Hans halsbrytande färgackord i ”landskapsmålningarna” från Sicilien är ett sådant exempel. Konstnären arbetar ofta med att balansera sekundärfärger mot till synes rena primärfärger. Men han använder även ännu mer nedbrutna färgtoner och rent vitt som accenter. I tryck är man vanligen hänvisad till att visa en komplementär dimension åt gången, dessutom får man sällan rättvisande röda och orangea toner. Nicolas de Staëls säregna skalövningar i det kadmiumröda, gula och orangea registret ställt mot koboltviolett och rent caput mortum måste njutas på plats.

Inför Nicolas de Staëls sena målningar ställs man inför en begreppsmässig kollaps. Färg och form rasar på något märkligt sätt samman och kvar finns en upphettad psykisk villa, en ren känsloförnimmelse i sinnet. Man ser inte ett välkomponerat färgackord utan får en sublimerad upplevelse som skapats i mellanrummet mellan den vanemässiga uppfattningen av färgerna och det rena ljuset.
Känner man honom endast genom reproduktioner kan man visserligen få en viss uppfattning om hans känsla för färg och komposition, men tyvärr försvinner övertonerna och det mycket speciella förtätade ljus som målningarna utstrålar. När Nicolas de Staël återvänder till en figuration i sin konst är det inte för att skildra något, utan det sker snarare som en förevändning för att tända färg- och formelementen till liv och låta kombinationer klinga likt musikaliska kompositioner.

När jag såg honom första gången i ett stort sammanhang 1991 (Fondation Maeght, Saint-Paul, 2 juli-22 september) tolkade jag hans konst som den ultimata perfektionen, omöjlig att utveckla vidare. Men tolv år senare ger den pågående utställningen på Centre Pompidou ett löfte att måleriet håller utan dogmer och att det finns fler parallella valmöjligheter. Arvet från Nicolas de Staël visar att det är vi själva som väljer.

Stockholm 2003-05-04 © Susanna Slöör

Se mer bilder av Nicolas de Staël

Länk till Centre Pompidou

Tillbaka till startsidan för omkonst