www.omkonst.com:
Tizian - National Gallery, London - 2003
Ett utdrag ur boken "Mellan närvaro och sken" , utgiven i september 2003 på Schultz Förlag AB, ISBN 91-87370-3-52
Text: John Sundkvist

John Sundkvist har vänligen givit Omkonst tillstånd att publicera ett kapitel ur sin nya bok "Mellan närvaro och sken". Boken utkom i september och den valda essän handlar om National Gallery's Tizianutställning.

Tizian "Marsyas straff" 1575-76, olja på duk, 212 X 207 cm
Tillhör State Museum, Kromeriz (Bilden återges inte i boken)

"Noli me tangere", rör mig inte, säger Kristus till Maria Magdalena. De befinner sig i ett idylliskt landskap som sträcker sig mot en blånande horisont. Magdalena ligger på knä iförd en purpurröd klädnad, Kristus bär vit mantel och ett höftskynke. Deras former ger eko i ett högrest träd och en lägre buskformation. Men han viker undan från hennes utsträckta hand. Tizians målning med denna titel – liksom hela hans måleri – uppmanar dock till motsatsen: rör vid mig.
Tizian är den mest taktile av målare. Hans bilder vävs samman av händers och blickars beröring. Allt stoffligt är målat på ett sätt som inte bara visar hur det ser ut, utan hur det känns: kropparnas hud, dräkternas glänsande siden, hundarnas päls, marmorns släta svalka. I de sena verken blir dock målningens själva yta den hud som uppmanar till och samtidigt undandrar sig beröring.
Det är i dag ibland svårt att se hur radikalt Tizian utvidgade måleriets möjligheter, helt enkelt därför att mycket av det han var den förste att pröva införlivats i en efterföljande tradition. Hans sätt att framställa den klassiska mytologin vidarefördes av Rubens och Poussin, den fria färgbehandlingen fick en förlängning hos Velazquez och till och med Constable. Ingen hade tidigare målat så levande porträtt. Dessa furstar, diktare och venetianska patricier träder fram ur bildernas dunkla fond för att ett ögonblick möta oss i en närvaro som är på en gång blottställd och okränkbar. Det är som om tiden upphävts.
Det finns många verk att stanna inför på den Tizianutställning som visas på National Gallery i London. Ändå är det den förskjutning från en beskriven och tematiserad taktilitet – som i Noli me tangere – till den konkreta hänvisning till beröring och känsel som tar form i de sena verken, som fångar mig mest. Denna utveckling innebär också en förändring av förhållandet mellan figur och grund.
Tizians bana som konstnär blev ju mycket lång, han var närmare nittio när han dog i pesten 1576. Hans märkligaste verk, och de som talar starkast till oss i dag, tillkom också under de sista decennierna av hans liv. Men redan i tjugofemårsåldern fick han viktiga uppdrag och snart också en livstidslön av den venetianska staten. Vid dryga fyrtio hade han etablerat sig som den främste och mest beundrade målaren i norra Italien.
Det är lätt att förstå, inte minst när man ser den svit mytologiska målningar som beställdes av Alfonso d'Este för hans "studiolo" i palatset i Ferrara. På National Gallery har dessa verk för första gången sedan 1598 förts samman i en rekonstruktion av hertigens "Camerino", som var avsedd för begrundan och vila. Med sin klarhet och lyster visar de även Tizians enastående förmåga att skapa en anslående ytkonfiguration, samtidigt som de komplexa formerna övertygande skrivs in i bildens imaginära djupdimension. I dessa verk, liksom i porträtten och de religiösa motiven från samma tid, framträder dock gestalterna klart och distinkt. De är förbundna med grunden, men avtecknar sig med tveklös auktoritet.
Utställningen på National Gallery har två lakuner. Här visas inga teckningar, vilket är synd eftersom de erbjuder fördjupade inblickar i konstnärskapet. Många av dem finns dessutom i engelska samlingar. Man har heller inte inkluderat någon av de "poesie" med mytologiska motiv som Tizian målade för Filip II av Spanien och som bildar en övergång till hans sena måleri. En av dem, Perseus och Andromeda, är dock permanent tillgänglig på The Wallace Collection i London. I dessa verk är färgen lätt beslöjad, formerna mer summariskt antydda, penselföringen friare och övergångarna mjukare. Underlaget, duken, ger sig till känna som något som bestrukits, bearbetats och berörts.
Att träda in i den stora salen med några av Tizians mäktigaste verk från slutet av hans liv blir därför nästan chockartat. Här finns en stegrad oro och dramatik i både motiv och gestaltning, men framför allt i sättet att anbringa färg. Allt vänds upp mot ytan i dessa bilder och träffar betraktaren med överväldigande omedelbarhet. I Gravläggningen är det inte bara den flackande, sotiga koloriten och figurernas diagonalt fallande rörelse från höger till vänster som förmedlar ämnets tragik. Kristusgestaltens döda kropp får ett svar i den råa nakenhet som målningen i sin helhet förmedlar. Något liknande sker i Actaeons död och Hieronymus botgöring.
I Marsyas straff förs målningens möjlighet att verka som metafor för hud och känsel mot en paroxysm: hela målningen är som en flådd kropp. Motivet är egentligen fasaväckande. Faunen Marsyas har utmanat Apollo i en tävling i musicerande där vinnaren får förfara med förloraren som han vill. Apollo vinner naturligtvis och beslutar att Marsyas skall flås levande. Bilden blir därigenom även en meditation över konstnärens kall, över det martyrium som väntar den som med sin konst utmanar världens gudagivna ordning. Marsyas marterade hud och kropp blir här ett med målningens. Färgen är grovt pålagd och tycks delvis utstruken med fingrarna, de dova brunröda och grågröna tonerna lyses bara fläckvis upp av skummande insatser i vitt. Rummet är på en gång obestämt och påträngande, himmel och vegetation pressas upp mot bildplanet. Distinktionen mellan figur och grund tycks på väg att lösas upp.
Samtidigt är det som om den unga faunen eller pojken som håller tillbaka en hund längst till höger i bilden påminner om en annan beröring än knivarnas: den som lugnar och stillar. Det är också denna dubbelhet och polaritet som gör målningen så drabbande: mellan känsel och syn, mellan form och upplösning, mellan mardröm och pastoral idyll. Marsyas straff blir så till ett betvingande vittnesbörd både om vad konsten kräver och vad den kan försona och övervinna.

National Gallery, London 2003

Publicerad på Omkonst 2003-10-13 © John Sundkvist