www.omkonst.com:
De offentliga beställarna och begreppet ”konstnärlig gestaltning”
Text: Torgny Larsson

I termen av entreprenör är det lätt att se såväl konstnärer som arkitekter. De drivkrafter som förr var legitima var politiska, folkbildande, icke kommersiella. Idag står företagaren, entreprenörskapet i centrum.
Entreprenören har alltid förklarats i individuella, psykologiska termer som viljan att tjäna pengar, viljan att ha större frihet osv. Idag förklaras entreprenören även i biologiska, sexuella termer som den promiskuöse älskaren/älskarinnan, ständigt på jakt efter att bli sedd, att attrahera en partner, kunder, beställare.

"HON", Idéskiss 2001 till Laholms kommun inför Sydkrafts 100-årsjubileum 2006. Placerad i en kraftverksdamm i Lagan, Knäred.
© Torgny Larsson, 3-D visualisering, Ulf Lorensson.

HOW LONG DO YOU INTEND TO STAY? var en utställning som nyligen visades på Arkitekturmuseet. Den innehöll presentationer och debatter om visioner/idéer kring rörlig bild, arkitektur och offentliga rum. Den sammanställdes av en projektgrupp som kallar sig COMING. De medverkande bestod i huvudsak av olika parkonstellationer av arkitekt och konstnär. Intressant att notera var att norrskensforskare och en kommunikationsforskare ingick i några av konstellationerna.
Projektet kan betraktas som ett av de senaste exemplen i raden av projekt, workshops, kurser, debatter och symposier i ärendet konst-arkitektur-sociala interaktioner i det offentliga rummet, det fysiska såväl som det virtuella (internet, i synnerhet interaktiva mötesplatser). Viljan att på det sättet diskutera det offentliga rummet, drivs av människor med ett starkt kulturellt ärende. De som bjuds in att medverka utgår oftast från en subjektiv analys av begreppet offentlighet och hur den yttrar sig på en konkret plats eller företeelse.
Det är lätt att associera på begrepp som att beröra, befrukta i sammanhanget. Det är i det ljuset som jag har valt att betrakta utställningen. Den fokuserade på den rörliga bildens möjligheter, inte bara i offentliga rum utan även i processer mellan inblandade, de som skapar och de som tar emot, när datorer är verktyget.
Vid arkitekten och forskaren Ulrika Karlssons presentation av sin grupp SERVO med fyra medlemmar, var och en boende i Stockholm respektive, Zürich, New York och Los Angeles, bekräftades en bild: Tyngden av det ensamma manliga geniet ersätts alltmer av konstellationer av akademiskt utbildade unga människor som använder sig av konst, arkitektur och digitala medier. Grupper som, med sina många ben, använder sig av den akademiska-, konst-, eller arkitektvärlden som olika plattformar, utan ambitionen att tillhöra någondera. Deras gemensamma verktyg är datorn, denna moderna hydra som tillåter global kommunikation, bearbetning och lagring av enorma mängder information, 3-d animering och automatiserad materialisering i den fysiska världens tre dimensioner.
Men vilka är då de som ska beröras och befruktas? I det offentliga, allmänna rummet är det i teorin alla människor, i praktiken med geografisk begränsning, de som rör sig i de aktuella rummen. Men vilka är det som bestämmer och har inflytande? Här är en stor skillnad om man rör sig på internet eller i den fysiska världen. I den fysiska verkligheten ligger den formella makten hos politiska nämnder på olika nivåer med ansvar för byggande, samhällsplanering och ekonomi, ofta med motstridiga intressen på riks, läns och kommunal nivå. Kulturpolitiska nämnder är tyvärr perifiera.
Ekonomiskt starka näringslivsintressen kan påverka de politiska besluten. Konstnärer, arkitekter och forskare kan också påverka, men sällan i egenskap av representanter och valda ombud, utan som fria entrepenörer, Ernst Billgren, Gert Wingårdh, Björn Gillberg tex. Är det sexigare?

Svårigheten i dessa sammanhang är att förhålla sig till de aktörer med politiskt och ekonomiskt inflytande. Ekonomiskt och politiskt starka mottagare är nödvändiga eftersom de måste beröras eller utmanas för att idéerna ska kunna förverkligas. Samtidigt kompliceras situationen av en mängd hänsyn, de offentliga rummens är inte en eller någras sandlåda, utan i viss mening, allas.
Om det är rörlig bild eller inte, om det är konst eller arkitektur är inte det primära problemet. Det grundläggande är hur nyskapande kulturella värden överhuvudtaget ska nå fram, befrukta eller provocera de nivåer där besluten fattas, till styrelserummen, där det senaste valet givit tillfälliga mandat till nya konstellationer av rutinerade proffs och fritidspolitiker. Där det är konvention att se kultur som ett ”gräddepåmosetfenomen”, som man kan unna sig när ekonomin går bra.

Utställningen HOW LONG DO YOU INTEND TO STAY?, har sponsrats bla. av AF- kultur. Ett av projekten i utställningen syftade, i rent önsketänkande, på att framföra musik i tunnelbanans högtalarsystem. Vad anser SL? AF-kulturmedias roll kan inte begränsas till initiativtagarnas/konstnärernas perspektiv. Där ligger ansvaret att analysera, stödja och styra sin medverkan så att projekten leder till kontakter mellan konstnärer, mottagare och sist men inte minst, beställare.
AF-kultur har misslyckats med sitt uppdrag här, vilket är en gång för mycket. De om några borde se fallgroparna och att man inte kan försumma kontakterna med konstnärernas potentiella beställare.
AF-kultur har de senaste åren uppvaktats av konstnärer, bla. KRO´s sthlmsdistrikt som påtalat behovet av att få AF-kulturs hjälp med att skapa nya informella plattformar mellan konstnärer och politiken/näringslivets beslutsfattare. Informella plattformar, prestigelösa, filosofiskt orienterade, där denna typ av projekt och deras grundläggande värderingar på allvar kan bli belysta. Föreläsningar, med efterföljande samtal, mellan ”maktpersoner” i politik/näringsliv och aktiva inom humaniora/kultur. Vad som behövs är inte fler debatter om offentlig konst, de får alltid en slagsida, med en majoritet av konstnärer/arkitekter, medan de offentliga rummens verkliga beslutsfattare sällan deltar. Snarare behöver paneldebatterna kompletteras av ”träffar” för prestigelösa samtal. Kanske, för omväxlings skull, på beslutsfattarnas planhalva, i små grupper eller till och med parvis där människor kan vara personliga och mötas i viktiga samtal kring kultur och identitet. Dessa samtal finns men de förs inom respektive gränser för politik, näringsliv och kultur.
För att det offentliga rummet ska kunna omfatta vår tids kunnande och värderingar måste det till ett samtal över dessa gränser. Ett samtal som omfattar en vintergata av ämnen, men problemet är hur dessa samtal ska bli attraktiva för makthavarna.

Ett bra exempel på initiativ i den riktningen var utställningarna/konferenserna, STHLM AT LARGE och STHLM AT LARGE II på Färgfabriken. De kommer förmodligen att ge resultat framöver för byggandet i Sthlm och för de, i synnerhet arkitekter som där fick utrymme att formulera sina teser.

Ett annat exempel: Konstnärer och arkitekter i samarbete för vägverket.
Ett tyvärr avslutat projekt som startades med stöd av AF-kultur för c:a tio år sedan.

Ytterligare ett är: Länskonstnären i Västra Götaland, Simon Roos som genom projektet KONSTENS KRAFT, söker bryta mark för bildkonstnärer som ”kreativa konsulter” i kommuner i Dalsland.

Ett ojämförligt exempel är boken LYCKAD NEDFRYSNING AV HERR MORO. Sthlms läns landstings politiker beslutade att ge ut en bok för att locka ungdomar till vårdyrken. Via tjänstemän på landstingets kulturförvaltning, gick uppdraget om innehåll och utformning till en redaktion bestående av filmaren Roy Andersson, Kalle Boman och Istvan Borbás. Det blev inte bara en bok för blivande sjuksköterskor, den betraktas än idag som en bibe, som på nytt blottlagt existensiella, filosofiska dimensioner i att vara människa. (ny upplaga på Ordfronts förlag 1997)

Luttrade kulturpolitiker menar att begreppet konstnärlig gestaltning i offentlig miljö dvs. bristen på den, måste föras fram så att sambanden blir uppenbara i förhållande till den, egentligen största inrikespolitiska frågan just nu, de rekordhöga sjukskrivningstalen. Konstens kraft som en medicin mot samhällsledan! Då först, men inte förr, kommer övriga politiker att lyssna.

I det radikala kulturklimatet under 70-talet var frågan hur de marginaliserade grupperna i samhället skulle bli delaktiga i kulturen. För närvarande, när bildkonsten i sig börjar tillhöra ”det marginaliserade” är det många som frågar sig hur ”samhällsutvecklarna” i synnerhet politiker och det starka näringslivet kan ta del i vår tids konst och omvänt hur de kulturella värderingarna ska kunna bryta sin marginalisering och omfatta näringsliv, offentlig sektor och politik.

Ett helhetstänkande krockar med befintliga strukturer
En konferens som under början av hösten hölls på Kiasma, Helsingfors, i Nordiska Konstförbundets regi, ART IN ARCHITECTURE & SUSTAINABLE DEVELOPMENT. Där bekräftade ett skriande behov av definiera en utökad roll för konstnärerna och vilken typ av kompetens konstnären kan erbjuda i den rollen.
I debatter i ämnet diskuteras ofta två typer av aktivitet, att agera på egen hand, med egen, ofta blygsam finansiering utan att ha några beställare, eller att ta uppdrag för beställare. Det sistnämnda sker på två sätt.
Det ena är att uppdragstagarna gör reklam för sig själva och söker upp sina beställare och sas skapar sina uppdrag.
Det andra är när uppdragsgivarna själva formulerar vad de vill ha och därefter söker uppdragstagare.
Det förstnämnda sättet är svårt eftersom de stora beställarna av utsmyckningar är inom den offentliga sektorn och de söker aktivt upp de konstnärer de vill ha.
Att gå direkt till beställare av arkitektur är också svårt eftersom de hänvisar till de som handhar konstfrågor, det kan innebära allt från fastighetsbolagets konstförening till kommunens kulturförvaltning. Systemet fungerar inte för konstnärer som vill delta i hela processen. Det kan lyckas om man ger upp helhetsambitionen och marknadsför sig som tillverkare av separata konstverk, konsult i placering av konstverk, konsult i färgsättning, speciella tekniska metoder osv.
I decennier har diskussioner förts om att konsten behöver komma in i ett tidigare skede, i planeringen av offentliga miljöer. Det förekommer att så sker, men det är långt ifrån självklart eller vanligt. Det beror på en generellt rutin på beställarsidan, som drar en skiljelinje mellan tekniska funktioner integrerade i arkitekturen och konstnärliga objekt fristående från den. Det betyder i praktiken att konstnärers idéer om helhetssperspektiv i offentliga rum utestängs.
Man kommer inte åt problemet genom att hävda att konst behövs tidigt i planeringen. Det måste också formuleras hur det ska gå till, vad menas egentligen med konstnärlig gestaltning? Hur skiljer den sig från konstnärlig utsmyckning, eller arkitektens arbetsområde? Vilka specifika kunskaper kan konstnären tillföra i denna mer teoretiska nivå? I dag konsulteras ”konstrådgivare” till den offentliga sektorns kulturförvaltningar. Även om de kommer in tidigt i planeringen är uppdraget i stort sett avgränsat till att utse lämpliga platser för konstverk. Detta begränsade synsätt, följer en upptrampad rutin, och hindrar ett helhetstänkande. Istället behövs ett synsätt där ett helhetsperspektiv blir möjligt.
Problemet är att det saknas etablerade definitioner på konstnärens kompetens dvs. vad konstnären kan, utöver att göra konstverk. Ett begrepp som ”konstnärlig gestaltning” måste begripas och kunna användas av den offentliga förvaltningens administratörer.
Vi konstnärer måste förstå hur vi ska ”marknadsföra” vår egen och vår yrkeskårs förmåga att se och analysera miljöer som helheter, kunskaper i gestaltning av färg, form, rum och träningen att relatera detta yttre till inre mänskliga behov, känslor, minnen och relationer.
Erfarna konstnärer kan faktiskt, utifrån underlag från arkitekt och tekniska konsulter, bedöma hur planerade miljöer som helhet kommer att upplevas och kan föreslå åtgärder som inte begränsas till konstverk.
Det saknas enkla, generella principer om hur uppdragsgivarna kan arbeta med en utökad syn på offentlig planering och byggande, där konst och den konstnärliga analysen är en lika viktig kompetens som de övriga.
Det är brådskande, reklamen, men även anarkistiska initiativ utanför demokratins kontroll, som graffitin, tar över alltmer i det offentliga rummet.

KRO/KIF, KC och övriga kompetensfyllda organisationer som ex.vis Skulptörförbundet måste mötas för att utveckla och föreslå åtgärder i de strukturer som råder inom högskolor och yrkesliv. Man bör utgå från frågan. Hur definieras den kompetens som fordras för att arbeta med konstnärlig gestaltning? Svaret på frågan måste kunna beskriva konstnärernas arbetsuppgifter såväl i planeringstadiet som i produktionsstadiet.
Det handlar, i princip om en grupp av konstnärer, de som har erfarenhet av utsmyckningsuppdrag.
Det handlar om att formulera en användbar grund, ungefär som enprocentsregeln/rekommendationen, som är så generell att, den mosaik av personliga, gestaltnings- och teknikkunskaper som finns bland konstnärer, kan omfattas.
Det handlar inte om att konstnärerna ska "ta över" eller konkurrera med befintliga kompetenser på området.
Det handlar om att komplettera och förstärka det humanistiska synsättet i dagens ensidigt, tekniskt orienterade byggplanering och produktion.

Istället för att fokusera på idéerna och deras potentiella möjligheter grumlas beställarnas omdöme ofta av deras uppmärksamhet på sin egen eller idégivarnas bakgrund. Detta tillstånd är tyvärr både gammalt och typiskt vilket belyses väl i en artikel av Ola Larsmo i DN 03.09.14 om renässansfursten Lodovico Sforza: " Leonardo da Vinci, hade dessutom försökt att få Lodovicis uppmärksamhet på andra vis, inte minst genom att i en serie brev beskriva sina talanger som vapensmed: han visade upp skisser över kanoner med 36 eldrör, som avfyrades 12 i taget; samt glansnumret, en föregångare till splitterbomben. Lodovico var förstrött intresserad, visste inte riktigt vad han skulle ha sin nya multikonstnär till. Snacket om att han själv var en uppkomling bekymrade honom, vad han längtade efter var legitimitet. Hur skulle han visa Milano att han hade rätt till makten? Naturligtvis med en staty. Det är sådant man har konstnärer till. Leonardo tackade ja, men försökte få Ludovico att lyssna på några andra förslag: som riktiga avlopp i staden, en ny stadsplan med ljusa, raka gator och annat som skulle kunna komma till rätta med pestens härjningar. Eller en annan käck idé: planskilda korsningar, för trafiksäkerhetens skull? Lodovico var inte intresserad."

Stockholm 2003-10-13 © Torgny Larsson

Tillbaka till startsidan för omkonst