www.omkonst.com anmäler:
Ögonblickets poetiska uttolkare
Sven X-et Erixson på Liljevalchs Konsthall 20/9 – 7/12, 2003
Text: Susanna Slöör

Sven X-et Erixson hade förmågan att skildra livet. Ögonblicken tas omsorgsfullt tillvara och återskapas på duken utan att tappa autenticitet. Han lyfts ofta fram som en folklig, sprudlande, färgsprakande berättare men det är en beskrivning som man inte bör låta sig nöjas med. Det visar inte minst den pågående utställningen med honom på Liljevalchs Konsthall.

"Badplatsen" olja på duk, 1930, tillhör Moderna Museet

Den bästa konsten är oftast rik på uttrycksnivåer vilket skapar en kreativ spänning i verken. Dessa nivåer kan vara så väl innehållsmässiga som tekniska. I dagens konstsamtal finns en tendens att värdera innehållet och tolkningen högst men i X-ets värld fanns också en förundran för ”hur”. Hur man får en form att spritta av rörelse, skriket att höras eller målningen att dallra av värme i eftermiddagsljuset. Vill man veta mer om detta ”hur” kan man, som
X-et förmodligen gjorde, återknyta kontakten med äldre mästare från gotiken och renässansen. Med utgångspunkten i vår sekulariserade och djupt annorlunda värld kan vi svårligen tolka eller fullt ut beröras av innehållet i denna gåtfulla, svunna bildvärld. Men däremot blottas ett ”hur” i de gamla mästarnas verk. Vi kan fortfarande beröras av rörelsen och gesten som uttrycker exempelvis hänryckning och konstnärligt inspireras av de poetiskt sjungande, bildbyggande gåtorna. Sven X-et Erixson är en av dem som lyckats extra väl med att införliva den konstnärliga traditionen i sina verk. Hos honom fanns en kombination av intuitiv känsla, parad med empirisk erfarenhet från alla hans nyfikna och medvetna undersökningar. I hans konstnärskap syns "samtalen" med äldre kolleger, som till exempel Giotto, Simone Martini eller Fra Angelico, om ”hur”.

"Starke Ville sätter upp tapeter" blandteknik, 1970, privat ägo

I X-ets ”Badplatsen” möter vi hänryckningens ”hur ” i de långt utdragna kropparnas förberedande rörelse inför språnget. De rimmande formerna skapar intensitet och aktivitet i bilden. Där finns också något skruvat nästan absurt i bilden som påminner om en senare konstnär som Dick Bengtsson. X-ets inflytande på den måleriska berättartradition i svenskt konstliv är högst levande, med representanter som Hans Wigert, Lena Cronqvist, Jarl Ingvarsson, Karin Mamma Andersson för att nämna några. Hans måleriska känsla spänner över olika bildkonventioner och perspektiv. I de sena målningarna med ”Starke Ville” leker han med minnet från barndomen av mannen som kunde måla taket eller tapetsera utan stege. Innehållet knyts naturligt samman med det ”hur” som passar ändamålet bäst. X-ets innehåll inspireras av livets små och stora händelser utan åthävor. Konsten blir ju inte automatiskt angelägen av att betona det svåra eller kraftigt avvikande företeelserna i livet. Däremot bör man visa respekt inför de konstnärskap som förmår känna skillnad på att uppröra å den ena sidan och att skapa en djup upplevelse å den andra. Affekt kan i bästa fall leda till eftertanke och rannsakan, men en förhöjd känsla inför livets skiftande öden och mysterier medför den knappast. Det gör däremot Sven X-et Erixsons konst. På Liljevalchs Konsthall ges nu möjligheten att möta konstnären i stor skala. Som besökare riktar man en tacksamhetens tanke till Liljevalchs för det engagemang och arbete som lagts ner för att skapa denna rika utställning.

Stockholm 2003-09-29 © Susanna Slöör

Länk till Liljevalchs Konsthall

Tillbaka till startsidan för omkonst