HUR JAG KOM FRAM TILL ATT KONST KAN HANDLA OM VART DU KöPT DIN TRöJA

Vi tycker möjligen att Cézannes sanningssökande var patetiskt. Men man måste förstå att han verkade i en tid när renässansens innovationer hade utgjort förutsättningen för allt bildskapande i över 300 år. Den centralperspektiviskt uppbyggda bilden sågs inte längre som bild och föreställning utan som sanningen om verkligheten. Det Cézanne visade var att den konventionen eller det greppet inte räckte för att beskriva hans egen personliga uppfattning av rummet här och nu (där och då). Vad han sa var precis det den lille pojken sa i kejsarens nya kläder: Hallå, ni är lurade, det här är en lek, ett spel, en teater. Vad han kanske inte insåg (eller också gjorde han det) var att det inte fanns någon sanning att finna – bara teater.

Och det kunde ha gjort honom galen.

Men den patetiska handlingen - att försöka formulera sitt liv – är inte det samtidigt storslaget. Cézanne gjorde underbara formuleringar om sin egen position där och då. Som alltså mera var positionsbeskrivningar än objektiva sanningar efter beprövade recept. Sanningen var förgänglig, omöjlig att greppa och Cézanne våndades i sina försök. I Den sista bilden av Sven-Olof Wallenstein beskrivs hur Cézanne identifierar sig med Frenhofer, huvudpersonen i Balzacs novell Det okända mästerverket. Frenhofer gick under i sitt sökande efter mästerverket, brände sina målningar och tog sitt liv. Författaren Emile Bernard har beskrivit hur Cézanne en kväll under ett samtal "…klev upp från bordet, ställde sig framför mig och indikerade, genom att stöta pekfingret mot bröstet – utan ett ord, men om och om igen – att han var berättelsens huvudperson. Han var så rörd att hans ögon fylldes av tårar." Men inte heller hans grepp har varit möjligt att överta för någon annan. Och han satte en sten i rullning. Sanningssökandet…

Jag tycker det är ungefär lika patetiskt att tro på mötet mellan två människor (kärlek) som att försöka formulera en trovärdig utsaga utifrån sin livserfarenhet. Även om du vet att utsagan är teater, lögn och förbannad dikt beundrar jag mycket mer de som vågar än de som låter bli.

Den explosion av bildspråklig utveckling som följde på Cézannes ifrågasättande av konvention och tradition, fick till följd ett medvetande dels om bilden som föreställning, och dels om bildens verklighet endast som objekt. Från 1860-1960 undersökte bildkonstnärerna bildens begränsningar och förutsättningar med en extrem frenesi. (I sin renaste och mest avskalade form har bildens grundförutsättningar stakats ut av Ad Reinhardt). Alla dessa individuella undersökningar (där några hamnade i fallgropar och återvändsgränder – och galenskap) har gett oss ett oerhört utvecklat bildspråk. Dessutom har det gett oss förmågan att se historiens bilder på helt nya sätt, inte som outvecklade stadier i en utvecklingskedja utan som oändliga variationer av möjligheter.

Essän fortsätter. Ladda ned hela texten med tillhörande bilder (PDF, 10 sidor, 300kb) och läs vidare>>

Publicerad på Omkonst 2005-01-14 © Anna Kristensen

"Sömnlös" , olja på plexi, 37x36, 2004
© Anna Kristensen

Anna Kristensens hemsida | Omkonsts startsida

Läs om utställningen på Galleri Engström (2003)