Omkonst - Margareta Renberg har avlidit

Margareta Renberg, konstnär och poet har efter en tids sjukdom avlidit. Hon föddes i Luleå 1945 flyttade till Stockholm efter studentexamen 1964 och gick på Konsthögskolan mellan åren 1968-73.
Den retrospektiva utställning och bok som ordnades för en räcka visningar runt om i Sverige och fullbordades på Konstakademien i Stockholm 2004, befäste hennes ställning som en av våra mest särpräglade konstnärer. Hon var sedan 1995 ledamot av Konstakademien. Med det egensinniga diktverket "En tatuerad dams memoarer" som utkom 1974 vidgades kretsen av beundrare.

Hon var en udda fågel i den svenska konsten, opretentiös, med blick för en omgivande verklighets små absurditeter, formade till små berättelser. Hon verkade ha ett öga riktat inåt och ett utåt, stod stadigt på jorden men ändå en bit ovanför. Redan från början unik förmådde hon utvecklas efter hand, de inre bilderna flyttade ut till rumsligheter med ett annat ljus. Margareta samtalade man kanske inte med, man bytte snarare historier efter en stunds tystnad vid bordet. Ibland fiskade hon upp en observation ur sitt mentala förråd som man inte blev riktigt klok på varifrån den kommit. Med ett muntert kluckande kunde hon ibland peka på fånigheten i en situation eller hos en person, som plockade hon fram något ur handväskan. Men jag kan inte minnas att hon hade någon handväska.

Margareta målade med en slags oförädlad självklarhet, hon hade något enkelt i själva sättet att anbringa färgen. Hennes bilder framträdde redan under studietiden på akademien i en originell och självständig form. Det var som om allt fanns redan från början, startsträckan var kort. Vi andra fick gno på med all sköns duktigheter.
En bildvärld som var allt annat än enkel men ändå självfallen, trots att det är en udda värld känns den märkvärdigt naturlig. Är det inte så att vi alla skulle kunna mötas vid ett av dessa bord, nästan i alla fall.
Där finns en vardaglighet trots de många absurda elementen, om det beror på föremålen eller det ytterst enkla sätt de är uppstrukna på duken är svårt att avgöra. Det kanske är känslan för ljusets kontinuitet som förändrar det främmande i den världen, med den känsligheten expanderade också rummet i målningarna.

Hennes kolorit förändrades med tiden, blev mer avspänd; där infann sig ett lugn och en ljusare atmosfär än i de tidigare verken. Kanske kan man säga att hon kom att använda sig av koloriten på ett annorlunda sätt, att hon flyttade märkvärdigheten från formen eller gestalten, till rummet och ljuset.
Luften i målningarna klarnade så småningom, som en smällkall dag i februari inte långt från Luleå skärgård. Hon gjorde enastående målningar och lika enastående poesi där på sin kobbe.

Hon har naturligtvis uttryckt saken mycket bättre själv i sin poesi.

"Vill jag alls bli sedd?
Jag vet inte.
Det vore kanske bra för affärerna, men en distraktion i arbetet.
Jag vill se något.
Och när jag sett vill jag gärna visa det för dig.
Men vill jag själv bli sedd?
Ibland tror jag att människors längtan efter bekräftelse bara leder dem vilse.
Jag tror jag mår bättre av att älska än att bli älskad.
Jag älskar mitt arbete."

Det är inte bara den Svenska konsten som kommer att sakna henne utan även vi vänner och beundrare.