Flickan fångas mitt i dansen; hon sätter den ena foten bakom den andra, vrider huvudet och sträcker högerarmen i luften, som en taktpinne. Kroppen är laddad med rotationen och benen med de föregående och de nästkommande stegen. Och så fortsätter dansen...
Många av Torsten Renqvists skulpturer bärs upp av liknande rörelseformer som i "Dansande flicka". Kropparna bär redan gestaltningen av de kommande händelserna. I "Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga" är barnen fångade i luften, sekunden innan de plaskar i vattnet. Man förnimmer nedslaget innan det ens har skett. I "Ballongkorgen" är den stora (osynliga) ballongens dragningskraft så illusorisk att man riktigt hör knakandet när korgens underrede hasar längs marken.
I andra verk är rörelsen mer statisk, som i "Göran och draken". Där har tiden frusits och riddaren S:t Göran står med sin hand utsträckt mot den besegrade drakens huvud. Handen bär inga spår av striden; den tycks istället vilja smeka drakens döda kropp. Som om riddaren skulle vilja be om förlåtelse för sin handling. Skulpturen har sin fokus i just denna punkt där handen nästan vidrör draken; endast där är den fysiska formen föränderlig. I övrigt är kropparna som förstenade. Till och med riddarens blick som troskyldigt stirrar rakt fram, bär det frusna ögonblickets form.
Torsten Renqvists berättande former gör betraktaren seende; när den döda blicken väckts av den upphunna tanken blir sammanhangen begripliga. Att se kropparna så som Renqvist sett dem och följa hur rörelsens form förändras av själva rörelsen, är stimulerande – både för tanken och för tankens boning.
Stockholm 2005-12-01 © Leif Mattsson
Läs Anders Forsbergs samtal med Torsten Renqvist>> |
