Den inskränkta och lite sportiga betydelseförskjutning som skett med begreppet "interaktiv" är inte bara komisk den reducerar andlig aktivitet till förment passivitet. I samtida kulturell diskussion framställs ofta åskådaren som passiv, i motsats till den interaktivt agerande. Det är förvånande att så många konstnärer uppfattar seendet som en viljelös akt.
Det tycks mig som om begreppet "interaktiv" hämtar näring ur den fysiska handlingen för att skapa en känsla av energi.
När blev seende eller lyssnande en passivitet, var det när vi fick musik i hissen och rörliga bilder i telefon?
Ursprunget till förskjutningen verkar hänga samman med utvecklandet av de digitala medierna, som är under ständig utveckling. Där framhålls den fysiska aktiviteten att med mus eller joystick förflytta sig från rum till rum, illusion till illusion. En vältalighet som ständigt understryker värdet av interaktivitet, till skillnad från passiv betraktelse. Den kommersiella retoriken betonar just möjligheten till handgriplig interaktion.
Vad som förbryllar är behovet av motsatsparet passiv – aktiv i resonemanget.
Sant är att de digitala medierna tillåter en betraktare/användare ett handgripligt deltagande. Sant är att chanserna for individen att söka information och knyta samman olika världar har utökat vårt livsrum.
Men har det förändrat betydelsen av vad vi menar med att vara interaktiv. Varför har det kommit att bli synonymt med fysisk handling och hur kommer det sig att betydelseförskjutningen fått ett så starkt genomslag?
Är inte den intellektuella verksamhet som föregår en handling också en aktivitet? Det är märkligt att tänkandet ses som en overksamhet, att vi som läsare eller lyssnare reduceras till passiva konsumenter, till skillnad från dom där borta som fingrar på musen.
Borta är nittonhundratalets omvälvande och utdragna diskussion om betraktarens betydelse för konstverket. Duchamps sinnrika och poetiska konstnärliga arbete, vilket gett oss betraktaren som medskapare i konstverket, tycks i sammanhanget som bortblåst. Det känns konstigt att den andliga dimensionen i vår tillvaro på många händer ses som en inaktivitet.
Ett uttryck som "Its all in your head" får väl ändras till " Its all in your hand" jag vet inte om vi vunnit något på saken.
Stockholm 2005-02-21 © Kjell Strandqvist
