Hur är det ställt med konstbevakningen på Svenska Dagbladet?
Carl Otto Werkelid, tidningens kulturchef, bemöter bland annat Olle Granaths synpunkter på konstkritiken i vår tidigare publicerade intervju. I den framträder en syn på dagens konstbevakning som Omkonst ofta stöter på bland konstnärer, gallerister och delar av publiken.

Carl Otto Werkelid är sedan fem år tillbaka kulturchef på Svenska Dagbladet. Han har arbetat på tidningen sedan 1978 och på kulturredaktionen sedan 1990.

Olle Granath menar att konsten alltid fått stryka på foten till förmån för litteraturen på kultursidorna. Är det en bild du känner igen?

Ja, jag ger honom rätt på den punkten. Litteraturen är kulturbevakningens tyngdpunkt. Så är det på de flesta håll i Sverige. Den har sin givna storhet i all kulturbevakning och är också grunden för andra uttryck som teater men även mer och mer för konsten. Men Olle Granath tenderar i egenskap av museiman att fästa sig endast vid kritiken och bortser från att vi dessutom skriver på annan plats om konst, i form av reportage och intervjuer.

Vad vet du om konstlivet?

Jag är inte konstvetare, men mycket intresserad och har följt konstvärlden sedan barnsben. När jag fick ansvaret för konstbevakningen på Svenska Dagbladet tog jag initiativet till en lite mer mångfacetterad bevakning och jag vill successivt ta in fler skribenter.

Den bild jag och många med mig har av Svenska Dagbladets konstbevakning är att den är obalanserad och att urvalet av utställningar sker planlöst och tillfälligt. Hur bemöter du den kritiken?

Jag ska inte vara stursk och säga att inga misstag begås. Det gäller även andra kulturområden som exempelvis litteratur. En utebliven publicering kan dels vara ett resultat av att överblicken saknas, dels ett överlagt beslut från vår sida. När vi diskuterar om vi ska välja bort att skriva om en retrospektiv utställning så kan det vara för att vi inte upplever att det finns något nytt att säga om konstnärskapet. Vad har vi då att tillägga? Ska man lägga krutet på en redan omskriven och etablerad konstnär eller på någon annan?
     Tidningen har konstintresserade allmänreportrar men intervjuer och reportage genomförs mindre konsekvent, måste jag medge. Skälet är delvis att redaktionens fasta medarbetare blivit färre under senare år. På sex års sikt har antalet anställda halverats. Vi försöker få våra kritiker att komma med impulser och förslag till artiklar och intervjuer och plantera ett nyhetstänkande även hos våra utanförstående skribenter. Viljan är ofta god, men engagemanget bygger på frivillighet och det händer att en del uppslag glöms bort.
    Det är ett problem rent generellt när det gäller att organisera arbetet. Vår bevakning av ny konstlitteratur är till exempel svag.

Hur bedriver ni konstbevakningen på tidningen rent praktiskt?

Svenska Dagbladet har sju konstskribenter knutna till sig på frilansbasis. Margaretha Schön, vår redaktionssekreterare, är den sammanhållande kraften. Gruppen där även jag ingår träffas en gång i månaden för att planera arbetet. Vi går igenom alla aktualiteter och lägger upp en bevakning per termin och per månad. Man bedömer vad som kan och bör bevakas och fördelar uppdragen. De enskilda skribenterna arvoderas inte för att gå runt och skaffa sig en allmän överblick, men förutsätts göra detta. När vi väljer bort att skriva om en stor utställning på till exempel Konstakademien gör vi det först efter att två personer sett den, vilket gör en diskussion möjlig. De avgörande besluten tas på månadsmötena. Vi är smärtsamt medvetna om att vi inte skriver om allt.

Hur ser du på mixen av skribenter som tidningen har att tillgå? Mitt intryck är att det finns luckor att fylla.

Det är viktigt att skribenter som inte är kunniga inom ett uttryck inte utger sig för att vara det. Jag kan hålla med om att vi har ett balansproblem på redaktionen. Kunskaperna skiljer sig mellan olika generationer av kritiker. När man tar in nya yngre kritiker måste man vara beredd på att de är färgade av sin tid. De är kanske inte kunniga eller insatta nog för att skriva om ett uttryck som måleri.

Olle Granath kritiserar konstskribenterna generellt för att de i stor utsträckning skriver för varandra. Vad har du för synpunkter?

Jag håller i viss mån med om detta. Den här tendensen finns inom alla kulturella uttrycksformer. Skribenter skriver för varandra och konstnärer målar för varandra. Konstskribenterna skiljer sig inte från detta mönster. Man använder ett krångligare språk för att man vill bli läst och bedömd av dem som behärskar begreppsapparaten. Men jag är lite allergisk mot svårbegripligheter som skribenten använder för att signalera lärdom. Det skapas ett maktspråk som utestänger och som talar om hur maktordningen ser ut, vilket alltid är onödigt. Det må vara våra skribenter förlåtet, för det är egentligen redaktionens sak att slå till backen när det förekommer.
    Olle Granath dömer dock ut en verksamhet som hos oss pågår med flaggan i topp. Kritikersjukan att brösta sig för sina gelikar finns, men även Olle Granath måste ha skrivit texter för att positionera sig.

Hur formar ni konstkritiken?

Bra fråga, vi för diskussionen med andra förtecken och tar hänsyn till texten i förhållande till bild, stilnivå, uttrycksnivå, längd och typografi. Men skrivsättet är sällan ställt under diskussion.
    Under den tid jag känner till så har Svenska Dagbladet aldrig haft ett program som styrt konstbevakningen. Där måste vi lita till att skribenterna som för diskussionen är sakkunniga och kompletterar varandra. Jag är inte helt nöjd med mixen idag. Några nyckelord vid bedömningen är kvalitet, aktualitet, om konstnärskapet synts på länge och hur dagsjournalistiskt aktuell företeelsen är. Urvalet sker utifrån det uppdrag vi har från våra läsare, utifrån den kunskap vi har om dem. Jag upplever inte att de är särskilt otillfredsställda. Vi fick ett stort gensvar efter Carl-Johan Malmbergs artikel häromveckan om Anders Widoffs retrospektiv på Liljevalchs. Vi är nöjda med att kunna publicera en sådan artikel, som går mot strömmen. Även om vi inte ska ha en sådan varje vecka.

Har tidningen övergivit gallerierna?

Vi är klart medvetna om att vi inte bevakar alla och tvingas göra ett urval. Vi ger inte en god överblick varje lördag, men då och då ska vi göra det. Och vi har problem med galleribevakningen. Ofta pågår utställningarna under väldigt kort tid, under två och halv vecka. Med vernissage på fredag så hinner vi inte till första lördagen. Då återstår endast två möjliga lördagar att publicera innan utställningen är över. Senast igår hade vi ett samtal om en intressant utställning som vi inte kan skriva om då skribenten som var aktuell för tillfället är utomlands. Varför inte visa två utställare samtidigt och förlänga perioderna?
    Men jag tycker att Olle Granaths utryckning för måleriet kommer för sent. Vad gjorde han för måleriet under sin tid som museichef? Då såg jag inte honom på barrikaderna. Det är en aning fegt av honom. Få har haft ett sådant inflytande.

Varför finns inte konsten på Svenska Dagbladets Internetsida och i det elektroniska nyhetsbrevet?

Fortfarande är det så att papper och nät inte hänger ihop organisatoriskt. Var och en är upptagen med sitt. Vi är besvikna över att det är så. För konstens del uppstår ett problem med bildpubliceringen på Internet. Min lösning är att endast texterna återpubliceras på nätet. Det borde kunna tillgodose behovet tillsvidare.

Vilka utställningar går du själv på och vilken såg du senast?

Jag är personligen förargad över galleriernas öppettider, med söndagsstängt, och går definitivt oftare på museer som är långt mer tillgängliga. Irriterande nog missade jag dagens pressvisning på Moderna Museet (Lars Englund). Jag missar hur mycket som helst. Senaste galleribesöket rörde konsthantverk på Nutida Svenskt Silver. Nej, jag kommer inte på rak arm på vilken jag senast såg. Jo, designutställningen på Liljevalchs har jag sett och den fantastiska Henrik Tikkanen-utställningen på Finlandsinstitutet.

Stockholm 2005-06-04 © Susanna Slöör

Läs intervjun med Olle Granath>>

Omkonsts startsida