Det är alltid vanskligt att söka se trender medan de fortfarande pågår. Men visst är det svårt att blunda för det faktum att en av de mer utpräglade upplevelsekonstnärerna, Olafur Eliasson, rönt så stor framgång de senaste åren.
     På Malmö Konsthall visas just nu ännu ett exempel på denna känsloinriktade trend, nämligen brasilianaren Ernesto Netos totalkonstverk "The Malmo Experience". (Se särskild artikel)

Släktskapet mellan Torbjörn Johansson, som nu är aktuell på Haninge Konsthall, och exempelvis Olafur Eliasson är, som jag ser det, mest av ytlig art. Till skillnad från Eliassons ljusprojektioner arbetar Johansson med rumsligheter och färgspel som något lättvindigt skulle kunna beskrivas som en maximal minimalism. De färgade plexiglaspelarna tycks prefabricerade (vilket de inte är) och skapar ett visst maskinellt intryck, som väl stämmer med den programmatiska minimalismen. Där tar dock likheterna med denna konstriktning slut, för i sitt arbete med rumsupplösande ljusspel och överväldigande uttryck, verkar Johansson sträva mot en stark subjektivitet. Hans avsikter tycks också mer likna målarens än färganalytikerns.
     Det förprogrammerade och ständigt skiftande ljusflödet skapar känslan av en gigantisk spektralfärgad målning, i ändlös förvandling. Trots det relativt enkla konceptet är effekten anslående i sin suggestiva kraft.

Stockholm 2006-03-22 © Leif Mattsson

Från utställningen "Colores apparantes" © Torbjörn Johansson