Nyheten om Erland Cullbergs död, en av våra verkligt stora målarmästare, slår ned som en bomb i ateljéidyllen. Är det verkligen sant? Hur kan denne förnimmelsemålare, denne färgens eviga älskare, lägga ned sina penslar och lämna oss? Orimligheten söker svar på det rimligas bekostnad. Erland Cullberg hade länge varit sjuk. Den sista tiden tillbringade han på ett äldreboende, tappert tecknande ända intill slutet.

För den stora allmänheten kom genombrotten 1986 genom den uppmärksammade utställningen på Moderna Museet. För oss konstnärer var han då redan berömd och mytologiserad, en tidigt omsusad och trollbindande färgmagnetisör. Få kunde som han smeka ockran och piska det pariserblå. Han var en koloristisk naturbegåvning, men också en målarmanisk färgätare. Och övermålare, vilket hans gallerist genom åren, Johan Walllin, nogsamt fick erfara. Tiden var dyrbar i kampen mot de nya infallens kumulativa kraft.

Den psykiska förkylning, som Erland själv kallade sin sjukdom, var hans musa och hans kors; det översinnliga och labila både förlöste och stängde honom inne. Sökandet i det inre landskapet blev kostsamt, fysiskt och mentalt. Och hade inte Erlands bröder, Johan och Staffan, stött honom genom åren hade förmodligen sjukdomsförloppet påskyndats betydligt. I konsten kunde han emellertid finna sin fristad, sin dröm och sin mara. Det var där han till slut, själv nästan kroppslös, upphöjde kroppar till själar, gjorde guld av andetag.

Stockholm 2012-04-25 © Leif Mattsson