Stackars mig
Konsthallschefen tittade på mig med ett leende som jag inte vet om det var vänligt, roat, eller möjligen bägge: ”Skriver du kritik i en dagstidning?”, sade han, ”då tillhör du en utrotningshotad art.” Eftersom jag har skrivit dagskritik i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet under femton år blev jag inte särdeles överraskad av vad han sade. Diskussionen om kritikens död har pågått lika länge som jag varit verksam, och hotbilden har gällt både mediet dagstidning och rollen konstkritiker.
Sett över de förändringar som skett sedan jag började skriva kan jag konstatera att det finns fog för att kalla min ”art” utrotningshotad. 1997 var formatet fortfarande broadsheet och kritiken kunde publiceras i stort sett vilken dag som helst – även om det mest var lördagar som gällde. Texterna kunde vara långa och utbroderade och i DN gavs generösa arvoden där både längd och mängd premierades. Sedan kom gratistidningarna och Internet och med dem indragningar på både längd, mängd och arvoden. För den som publicerade sig någorlunda regelbundet under 90-talet gick det att leva på konstkritiken. Det är inte möjligt idag.
Stillbilder från "I’m too sad to tell you" av Bas Jan Ader, 16mm, 3 min 34 sec
© 1971, Mary Sue Ader-Andersen. Se filmen på www.basjanader.com
Att utrymmet begränsas och att kritiken styvmoderligt flyttats runt från helg- till veckodagar har förstås minskat konstkritikerns inflytande. Det faktum att curatorn tagit en mer central roll i förmedlandet mellan konsten och publiken är ytterligare en omständighet. Här står vi troligen inför ett paradigmskifte. Maria Lind, Daniel Birnbaum, Sara Arrhenius, Lars Nittve, John-Peter Nilsson, Olle Granath; många musei- och konsthallschefer har varit kritiker. Idag är troligen en utbildning på någon curatorutbildning en mer farbar väg. Klart att konsthallschefen log. Fel karriärval, grabben. Stackars mig.
Konstkritikerns position är alltså stadd i förändring och rörelsen tycks gå mot marginalen. En symptomatisk boktitel för tiden är James Elkins What Happened to Art Criticism?(2003). En titel som inte bara tycks säga att kritiken är utrotningshotad, utan helt enkelt försvunnen från kartan.
Kritikerns förändrade position handlar dock inte bara om att fältet har utökats med nya spelare och/eller att svenskarna har fått ändrade läsvanor. Förändringen har ägt rum på ett strukturellt plan och när sådana inträffar måste alla omdefiniera sina roller. Ett problem med idén om kritikerns ”kris” är att den vilar på en föreställning om att denne skulle fungera som förmedlare från en homogen scen till en lika homogen publik. Men allt större delar av den allt mer mångfacetterade konstscenen förväntar sig inte längre, eller intresserar sig kanske inte ens, för uppmärksamhet från de tidigare ”drakarna”. Och när konsten börjar utgöra (ett ännu mer snävt) särintresse blir den paradoxalt nog också mindre intressant för bredare forum av typen dagskritik – i synnerhet när slagorden på redaktionerna har blivit läsarvänlighet och begriplighet.
På samma gång tenderar institutionerna att utsättas för allt högre krav på publikvänlighet för att uppnå de kulturmål som styr bidragsgivandet. Här uppstår en annan paradox: När de stora, statliga och kommunala institutionerna ställs inför liknande krav som dagstidningarna på att attrahera så många besökare/läsare som möjligt så minskar relevansen av ett kritiskt granskande. Stora publikdragare tenderar inte vara tillräckligt experimentella för att kunna etablera ett kritiskt samtal, inte heller är de särdeles känsliga för vad kritiken säger. Har man rätt stjärnor, kommer publiken ändå. Museichefen kan gråta hela vägen till banken.
Att konstscenen idag är mycket mer heterogen än vad den var för bara tio år sedan har gjort den både snävare och mer öppen. Traditionellt var galleriscenen i stort sett ensam om att härbergera en konstnärlig rikedom som samtidigt gjorde anspråk på att vara av intresse för en större publik. Det gjorde den till kritikerns viktigaste bevakningsområde (i vart fall i Stockholm). Men även här har det skett flera strukturella förskjutningar. Idag finns konkurrens från både den alternativa scenen liksom från den utökade mängden konsthallar både i inner- och ytterstaden, vars ambitiösa satsningar och längre utställningsperioder gör dem till mer naturliga föremål för dagskritiken.
Dessutom har det skett en insnävning på galleriscenen. Visst visas här fortfarande viktiga konstnärskap och visst sker här fortfarande mer vågade saker än vad vi kan ta del av på konsthallar och museer. Ändå kan jag skönja en omdirigering av kursen, där gallerierna allt mer inriktar sig på konstnärskap vilka man kan förvänta sig skall generera ekonomisk avkastning. Att gallerier säljer konst är förstås en förutsättning för både deras och konstnärernas existens, men idag vänder allt fler gallerier sig medvetet mot en snävare publik och exklusiva förhandsvisningar. Samlaren, snarare än konstpubliken, är målet för verksamheten och kritikerns röst blir följaktligen även här mindre relevant.
Stillbilder från "I’m too sad to tell you" av Bas Jan Ader, 16mm, 3 min 34 sec
© 1971, Mary Sue Ader-Andersen. Se filmen på www.basjanader.com
Så vad händer med konstkritiken? James Elkins efterlyser den passionerade kritikern, istället för det som han uppfattar som ett evigt undanglidande i välformulerade tveksamheter. Den kritiker som Elkins saknar tycks därför ha lite att göra med de strukturella förändringar jag beskrivit ovan; bara man formulerar sig tydligare så blir allt bättre. Men tyvärr är frågan inte så enkel.
Personligen tror jag fortfarande på dagskritikens betydelse. Den kommer fortsätta vara viktig så länge som det finns människor som föredrar att låta tidningar vara deras huvudsakliga nyhetskälla. Ingenstans når man potentiellt så många förstagångsläsare av texter som handlar om konst som där. Det är också därför jag själv ihärdar med att skriva kritik, för mig är det ett utmärkt komplement till de möten jag får med konst, konstnärer och akademiker i mina jobb på Södertörns högskola och på Konstfack.
Den strukturella förändringen konstscenen genomgår gör det svårt att säga om det är från dagskritiken vi skall förvänta oss de tillspetsade frågorna. De måste kanske ställas från ett håll där läsekretsen är snävare och mer införstådd. Så har det ju också varit förr: många av de kritiker som lyfts fram som paradexempel på den sant kritiska rösten, från Denis Diderot på 1700-talet till Clement Greenberg på 1950-talet publicerade sig i huvudsak i mindre fora för en insatt publik. Här blir Internet inte en hotbild mot en rådande ordning, utan en möjlighet. Webben är en plats där lönsamhetskraven kan vara låga och där tryckkostnaderna marginella, vilket befriar den från några av de saker som tynger dagspressen. Initiativ som konsten.net, omkonst.com och kunstkritikk.se har redan påbörjat denna förflyttning.
Den viktigaste frågan är om den kritiska rösten behövs. Jag är förstås part i målet, men jag kan inte annat än att tycka att den behövs mer idag än någonsin. Inte för att jag tror att den oberoende, objektiva kritikern är tänkbar (om ens önskvärd), utan för att det behövs passionerade personer som kommer från ett annat håll och ger andra perspektiv. Om vi överlämnar oss helt till den konsensusinriktade maskin som innefattar presstexter, katalogtexter och curatoriella statements kommer samtalet om konsten att bli allt mer ointressant och slutligen dö. Då är det inte bara mig det är synd om.
Stockholm i november 2012
© Håkan Nilsson, författare och konstkritiker |
