Detta är den brasilianska konstnären Laura Limas (f. 1971) första separatutställning i Norden. Möjligen hade man därför kunnat hoppas på en något bredare presentation. Den aktuella utställningen begränsar sig egentligen till enbart fyra verk, men då bör man betänka att ett av dessa, "Den nakna magikern", är kolossalt innehållsrikt. Utställningsboken (ett samarbete med Migros Museum für Gegenwartkunst) lockar dessutom med betydligt större visuell bredd; här finns uppenbarligen mycket kvar att upptäcka vad gäller Laura Lima.

Avdelningen "Den nakna magikern" – tveklöst utställningen stora behållning – är ett maximalkonstverk av sällan skådat slag. Ett mycket stort utrymme har fyllts från golv till tak med diverse objekt och ting – inlånade och skänkta från allmänheten, och sedan kompletterade med Laura Limas tillägg. Här blandas högt och lågt, vardagligt och sällsynt, välbekant och exotiskt.
     Och mitt i detta gigantiska kaos, i denna kåkstad av förlorade minnen, stryker "magikern" omkring, för evigt sysselsatt med uppgifter som för den utomstående kan tyckas triviala. Men "magikern" (som inte styrs av något manus från Limas sida) utför ändå ett slags kreativ grundforskning bland allsköns ting med eller utan kulturell barlast. Passar detta ihop med det här? Vad händer om jag klipper sönder detta för att fästa det här?
    Det är inte alltför långsökt att i "magikern" läsa in ett slags alter ego för konstnären Laura Lima – eller kanske för den kreativa människan i största allmänhet. Ett enigmatiskt skapande bortom alla förklaringar, syften och väldefinierade mål. Så långt är utställningen skön i både tanke och utförande: konstnärligt konsekvent och lockande.

"Bar/Restaurang" 2010/2013/2014 © Laura Lima

I det andra större verket, "Bar/Restaurang", radar dock frågetecknen upp sig. Inte för att det skulle var särskilt komplicerat till sitt yttre: bland ett antal kafébord, med (självtömmande) ölglas och diverse objekt placerade på stolarna, går en servitris runt och fyller på glasen (inte heller hon manusstyrd). Naturligtvis finns här intentioner av flerbottnad karaktär; objektens mer eller mindre kryptiska referenser öppnar självklart för tankelöpor och reflektioner.
      Problemet ligger snarast i det anemiska utförandet, i den kyliga presentationstekniken och det utestängande i dess detaljer; installationen stannar liksom kvar på idéplanet. Man får känslan av att bläddra i notapparaten till någon, måhända spännande, avhandling som man här inte får tillgång till.
      Dessutom är det ett internationellt tilltagande problem med alla dessa stora konstpresentationer där verken i så hög grad blir ren scenografi, och där produktionen övertagits av en hantverkarstab – en industriell fabrikstanke som inte ens fungerade i Warhols värld (samlarna söker enträget efter det han utfört med egen hand). I Laura Limas "Bar/Restaurang" saknas avsändaren och det personliga tilltalet – ja, själva subjektet, vill jag påstå.

Utställningens två övriga verk – "Clown" och ett hemligt rum "Choice" – ser jag mer som extranummer för den intresserade. Däremot är den kompletterande presentationen av experiment- och konstfilmer från brasilianskt 60- och 70-tal fascinerande i sin mångfald. Det är där man kan söka Laura Limas många referenser, hennes historia och inspirationskällor. Även för den påläste cineasten är nog flertalet av dessa filmer obruten mark. Ett gyllene tillfälle således att ur det enorma utbudet (hundratals timmar experimentfilm) själv göra sina val.
     Avslutningsvis måste de utställningsansvariga på Bonniers Konsthall ha en eloge för sitt till synes outtröttliga sökande efter nya och intressanta konstnärskap från den internationella scenen. Det är just det som stora konstinstitutioner med resurser och intresse kan tillföra svenskt kulturliv. Och även om presentationen den här gången delvis falerar så är uppsåtet hedervärt. Det är inte fel att våga visa den konst som kanske inte samlar de stora folkmassorna, men som ändå tillför en viktig pusselbit till helheten.

Stockholm 2014-09-16 © Leif Mattsson