Redan i parken välkomnas besökarna av ett par av Staffan Nihléns större metallskulpturer. Den vitskimrande "Borgen" har fått en logisk och vacker placering vid Ryssviken, där dess vindlande former på distans kan spegla sig mot Gröna Lunds torn och berg-och-dalbanor.
     Men huvudsakligen är det på det övre våningsplanet i Waldemarsuddes huvudbyggnad som Nihlén (f. 1929) får presentera sitt särpräglade konstnärskap. Få utställningsrum i Stockholm – och i Sverige som helhet – kan mäta sig med dessa vad gäller ljus, lätthet och storslagna vyer, något som passar utmärkt för Staffan Nihléns taktila stenskulpturer och oljemålningar. Just utsikten har man valt att utställningstekniskt arbeta aktivt med genom att placera flera av verken i fönsternischerna. Den varma alabastertonen omfamnas där av luftperspektivets blåtonade klang.

Nihléns stenskulpturer har något av ready made över sig. Förledande lätt är det att se dem som något funnet och färdigt, som ting som förlorat sitt ursprung, sin funktion. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Men varlig hand och under ansenlig tidsrymd har Nihlén förändrat, förfinat och förädlat denna stenmassa, betonat de strukturer som redan fanns där, förtydligat det vaga och avlägsnat det uttrycksmässigt överflödiga.
    Nihlén balanserar på taktilitetens rand, väl medveten att objekten snart kan återgå till sitt ursprung igen, till att vara sten – därför vaksamheten och den utdragna tidsfaktorn. Man kan inte tvinga fram valörerna och det intrikata formspråk som tycks komma inifrån själva materialet, det måste lockas fram med stort tålamod.

"Borgarna i Limerick", irländsk kalksten, 2010 © Staffan Nihlén

I Rom under sextiotalet kom Nihlén att bli bekant med den amerikanske konstnären CY Twombly, när denne ännu var relativt okänd i konstvärlden. I den mån Twomblys intima måleri kom att påverka Nihléns är svårt att säga. En samhörighet och simultanitet finns där onekligen. I boken "Sten, järn, ljus och vind" som ges ut i samband med utställningen beskriver Nihlén mötet med Twombly, hur han initialt reagerade mot "valhäntheten" och "det ostrukturerade". Men också hur han fascinerades av Twomblys dynamiska bildpoesi. "Som en busvissling", skriver Nihlén.
     Nihléns eget måleri, som också presenteras på utställningen, har en lyriskt informell karaktär. Även om det finns vissa avlägsna likheter med Twomblys är Nihléns måleri mer ordknappt och återhållet, mer som lufttecken eller spår i sanden. På utställningen får det bilda klangbotten åt stenarnas mer påtagliga kroppslighet.

Ytterligare en bok presenteras i samband med utställningen. Det är snarast en diktsamling, "Sånger och stenar", av den italienska poeten och dramatikern Maura Del Serra, där reproduktioner av Staffan Nihléns stenobjekt får tjäna som visuella samtalspartners. Här finns en klar kongenialitet mellan ordets bärare och bildens. Maura Del Serras vårdande av språket som det unikt mänskliga blir i Nihléns fall till ett vårdande av formens förmedlande uttryck.
     Det är en grafiskt ren publikation med välavvägda proportioner, och dessutom en av få översättningar till svenska av Del Serras lyrik. Hennes tilltal är, liksom Staffan Nihléns, tämligen onordiskt, och boken fyller definitivt en litterär/estetisk lucka.
    Inledningen till dikturvalet: "– Jag, en drottning i bojor, / smidda av mig själv under natten / och på morgonen förvandlade till blomflätor" anslår en rebellisk men också en försonande ton, inte alltför olik den i Ekelöfs Emgióndikter.

Som sammanfattande omslutningar av Staffan Nihléns konstnärskap har de både böckerna – "Sten, järn, ljus och vind" och "Sånger och stenar" – sin naturliga giltighet. Som ordens ackompanjatörer till den omfattande och välavvägda visuella presentationen på Waldemarsudde är de föredömliga. För i Nihléns värld bör man träda in med varsamhet och lyriskt vaket sinne.

Stockholm 2014-04-23 © Leif Mattsson