Konceptets tid är nu, gillas och uppmärksammas, en implicit fordran som ger en känsla av mening och sammanhang, verks läsbarhet gynnas men ibland på den retinala skärpans bekostnad.
Nu kan man ju alltid hävda att idéer alltid funnits de tar sig bara olika uttryck. Men tidigare fanns också tradition och teknik att förhålla sig till, ett begränsande element visserligen, som riktade ambitionerna, idén var bara en aspekt av verket. Från tid till annan har väl också konceptets betydelse förändrats beroende på i vilken teknik man arbetar, ju yngre tradition desto tyngre väger konceptet.
*
Vare sig man vill det eller inte är vi språkligt fångade i den tid vi råkar befinna oss, det går inte att verka utanför sin tid. Som konstnär ägnar man en stor del av sin mentala energi åt att komma underfund med hur ens uppgift ser ut. Idogt arbetar man på att förstå relationen mellan jag, samtid och historia, hur det relaterar till den materia man prövar för att ge form åt uttrycket. Några rader av Witold Gombrowicz ur den lilla intervjuboken "Testamente" säger bättre vad jag har i tanken:
”Låt oss hur som helst slå fast att den deformation som sker mellan människorna inte är den enda, om inte annat därför att människan i sitt djupaste väsen har något som jag skulle vilja kalla 'Formens imperativ'. Det är något som tycks mig alldeles oumbärligt för allt organiskt skapande."
Under den tidsperiod konstverk kommer till och exponeras är inte alltid alla inverkande faktorer i processen så uppenbara, varken för den utövande eller för den andre.
*
Som målare har jag odlat en viss känslighet för relationen mellan teknik och koncept vad gäller verk och text, men också hur det förhåller sig till konstnärens inneboende förutsättningar. I många förklarande texter ägnas för lite uppmärksamhet åt individuella premisser teknik och idé/konceptet. Innehåll ges allt för ofta en överordnad roll vid såväl gestaltning som tolkning, det verkar handla mer om att förstå än att uppleva. Möjligtvis är det så att det syns mer i traditionella tekniker, eller så har jag blivit särskilt känslig på den punkten.
*
Den utställning som med viss orätt fått mina hjärnceller att gå i spinn är Hillevi Berglunds utställning på Galleri Flach i Stockholm – ett lyckat exempel på förbindelsen gestaltning, koncept och individ. Överraskad och tagen av hennes stora målningar noterade jag inte relationen mellan utställningens olika komponenter, brydde mig inte. Målningarna med sin originella lätt applicerade kolorit kändes förlösta i sin fräscha framtoning, de var mycket svåra att slita ögonen ifrån. Ömtålighet har väl alltid präglat hennes lyriska verk men här framträder också ett kraftfullt anslag, komponenter som inte alltid låter sig förenas.
Det tog mig ett besök till för att uppfatta resten av utställningen, ta in idén och koppla samman delarna. Även om målningarna för mig är den stora behållningen äger de ur olika bergarter känsligt slipade huskroppar med små förskjutningar och lyft, en likartad sensibilitet.
Hillevi Berglund har alltid behandlat sitt material med ömsint och lätt hand, där har ständigt funnits en varsam och skir sida. Även om man i utställningen tydligt kan förnimma tidens fordran, från verk till katalog och exponering, är det utfört med en lojalitet till vad jag uppfattar som hennes personliga läggning.
Stockholm 2014-12-09 © Kjell Strandqvist
