Hur man som konstnär ska förhålla sig till vetenskaplig forskning som grund för den skapande processen är ett problem som dök upp på 1960-talet. I och med att den ”polariserande metodiken” presenterades av Gert Z Nordström m.fl. och började tillämpas på bildlärarinstitutet så startade en debatt kring detta.
Att denna metodik kan ha sin relevans för bildlärare vill jag inte ifrågasätta, den kan fördjupa förståelsen och analysen av bilder. Men om denna metodik ska utvecklas till en vetenskaplig forskning som ligger till grund för konstskapande verksamhet så utgör den en hämsko som förtar själen och spänningen i konstverkens tillblivelse, vare sig det gäller bild, musik, dans, litteratur eller något annat.
Dan Wolgers intressanta och initierade artikel ”Före och efter Bologna” visar hur Bolognaprocessen har infiltrerat dessa vetenskapsteoretiska idéer i konsthögskolor. Syftet är bland annat att skapa akademiska hierarkier inom en verksamhet som bör vara så fri och öppen som möjligt.
En följd av detta blir förmodligen en akademisk turordning vid tillsättandet av tjänster vid våra konsthögskolor. Endast konstnärer med adekvat akademisk examen kommer att kunna bli professorer eller ens lärare.
Samtidigt vet vi att några av våra intressantaste konstnärer under det sena 1900-talet saknade högre konstnärlig utbildning som t.ex. Ola Billgren, Öyvind Fahlström och Dick Bengtsson. Även i framtiden kommer framstående konstnärer att dyka upp från ingenstans och konsthögskolorna och deras elever kommer inte att kunna ta del av deras erfarenheter.
Bolognaprocessen ger negativa effekter för eleverna som tvingas in i ett vetenskapligt tänkande som låser deras poetiska frihet. Dessutom vilar det ett löjets skimmer över att kalla detta för vetenskaplig forskning. Den seriösa forskningen utgår oftast från en teori eller ett antagande, som man sedan ska leda i bevis för att komma fram till en ny verifierad kunskap. En konstnär kan visserligen studera och göra undersökningar kring ett motiv eller skeende som ska ligga till grund för en bild. Men en konstnär bevisar ingenting utan gestaltar fritt och poetiskt utifrån sina visuella och andra intryck av omgivningen. Sedan kan naturligtvis en konstnär bedriva vetenskaplig forskning inom områden som gränsar till hans verksamhet som t.ex. färgteori, material eller konsthistoria.
| |
 |
”Bilen på tungan”,1975, 122x105 cm
© Jan Manker |
Däremot har konsten ett ärende vilket Dan Wolgers förnekar i sin avslutande lilla mening ”konsten har inget ärende”. Här har jag en annan uppfattning. Alltifrån grottmålningar, pyramider, runstenar, figurer på sametrummor till de italienska renässansverken, Goyas ”Los desastres de la guerra” och Picassos ”Guernica” eller Dan Wolgers egen bild ”Här slutar allmän väg” rymmer definitivt ärenden. Ibland är det ett ärende som låter sig formuleras i ord men stundom är det ett rent visuellt ärende som talar till andra sinnen hos betraktarna.
Konstbilder kan också väcka entusiasm och kärlek men ibland ett starkt hat som leder till destruktiva handlingar och våldsbrott. Att IS-styrkor och Talibaner har lagt ner kraft på att förstöra gamla konstskatter och byggnader beror på att fornlämningar har ett ärende till vår samtid som dessa grupper inte gillar. Gamla kulturskatter visar bland annat att det funnits högkulturer och andra gudar långt innan Mohammed föddes.
Under 1900-talet har det filosoferats mycket kring den vetenskapliga forskningens former, metoder och syften. Popper, Kuhn, Lakatos, Feyerabend med flera har dryftat dessa problem men tyvärr är deras slutsatser knappast enstämmiga varför det är problematiskt att citera någon av dem.
Däremot finner jag Theodor Adornos ”Estetisk teori” från 1970 värd att studera i detta sammanhang. Hans inställning till konsten som en befriande och anarkistisk injektion i vårt samhälle inger hopp och förtröstan.
Här handlar det inte om att stå tryggt på vetenskaplig grund utan om att öppna våra sinnen med hjälp av poetiska verktyg.
Under tusentals år har konstnärer vittnat om att de geniala idéerna knappast kommer på beställning eller kan tvingas fram. De dyker upp plötsligt av en slump, antagligen i de ögonblick när vi lyckas släppa våra konventioner och förutfattade meningar.
Eller som en Romersk skald Aulus Persius Flaccus (34 – 62 e.kr) uttrycker det för 2000 år sedan i en av sina satirer:
Non ego, quum scribo, si forte quid aptius exit,
Quando haec rara avis est, si quid tamen aptius exit
Tolkat av Törnebladh 1854:
Om när jag diktar, av en slump en godbit kommer i dagen,
En sällsynt fågel är den, ter sig som en godbit
Nykvarn i oktober 2015
© Jan Marker, konstnär
Läs Dan Wolgers essä "Före och efter Bologna>> |
