Louise Bourgeois är aktuell med en utställning på Moderna Museet och svt har gjort ett Kspecial-program om det långvariga konstnärskapet. Jag är fascinerad av hennes arbeten sedan jag reste till Paris i mitten på nittiotalet för att se en stor retrospektiv utställning där.
Redan då tänkte jag på att recensioner, filmer och artiklar var fokuserade på berättelsen om hennes bakgrund, hennes familj och faderns otrohet mitt i familjens sköte. Det fick mig att reflektera över vad en berättelse i ett konstnärligt arbete är.
När jag var ung fick jag ett – förhoppningsvis skämtsamt – råd om att ifall jag skulle bli konstnär så skulle jag börja med att skära av mig tungan. Konstnären skulle alltså vara skapande i första hand och andra skulle tolka, utläsa, kontextualisera. Den konstnär som teoretiserade eller intellektualiserade var inte en "riktig konstnär". Sedan dess har mycket förändrats i synen på vad en konstnär är och gör. Att kunna formulera sig och att sätta sitt arbete i rätt sammanhang har blivit allt viktigare. Att forma berättelsen om det man gör ingår i jobbet.
För unga konststuderanden kan det kravet bli en hämmande faktor, som om ingenting kan göras förrän det finns en väldigt bra anledning, en vattentät berättelse. Arbetet riskerar att fastna i huvudet och inte komma ut i ett material eller i annan fysisk gestaltning.
Även för en erfaren konstnär kan ibland samtidens förväntningar på en entydig förklaring verka hämmande, för att inte säga urtrista. Som om det finns förklaringar på varför man håller på. Ju längre jag lever desto mer oförklarligt blir det mesta. Men även det oförklarliga måste hanteras, formuleras.
Louise Bourgeois formulerar sig med skärpa, med en konstnärlig språklighet som slipats fram genom ett mycket långt liv. Jag skulle önska att den aspekten av hennes arbete blev uppmärksammad i större utsträckning. Många konstnärer känner igen sig i det där eviga knåpandet med materialen, så som hon har hållit på i hela sitt liv. Man böjer och staplar, fogar samman och river isär, hittar nya kombinationer och ser ibland en betydelse träda fram.
Det som kanske kan kallas berättelsen framträder eventuellt efterhand och kan vara överraskande, inte alltid är den sådan man skulle vilja att den var. Ifall den vore det så vore ju arbetet inget äventyr. Louise Bourgeois fortsatte att upptäcka nya formuleringar av sin berättelse tills hon dog, nästan hundra år gammal.
Jag är helt ointresserad av att fadern var otrogen och att modern var en fin människa, men jag blir drabbad av verken på ett fysiskt plan. Jag upplever en strid, en nödvändighet att ladda ur, ladda in i ett material. Det känner jag igen. Det är det jag ser som berättelsen i hennes verk. Själva arbetet, materialen, knåpandet, fokuseringen, envisheten, uttrycket som sträcker sig förbi konstnärens enskilda liv.
Hon visar att konst kan vara ett livslångt projekt men att det som kallas berättelsen bara är en slags motor, en kraftkälla. Tanken måste knölas ner i skitiga material och stenen omvandlas till guld. Kroppen, sinnena och anden strålar samman i nya skärningspunkter allt eftersom parametrarna ändras genom livets gång.
Oändligt många berättelser uppstår genom den processen. Eller är det kanske inte alls oändligt många berättelser? Är det ständigt desamma eftersom vi människor är oss lika genom tiderna? En allsmäktig eller otrogen fader, ett övergivet barn, en beskyddande eller hotfull mor, längtan efter tillhörighet och samtidigt strävan efter självständighet. Berättelserna skiljer sig inte åt så väldigt mycket, men gestaltningen, formuleringen skiftar genom olika tider och ideal.
Idéer är bara synliga ifall de kan göras verksamma genom någon slags formulering och det är i försöken att formulera sig som konst kan uppstå.
Dingle 2015-03-11 © Britt Ignell Karlbrand, konstnär
