Många av frågorna som dryftas här i Dialogen stammar ur förhållandet att antalet utbildningsplatser på konsthögskolor har ökat de senaste decennierna trots att inte efterfrågan på konstnärer har gjort det. Statsmakterna har handlat som om arbetsmarknaden ropar efter konstnärer och att det inte kan utbildas många nog. I strid med uppdraget att balansera utbildningsplatser mot efterfrågan skapar utbildningsapparaten ett allt större proletariat av skuldtyngda unga konstnärer som efter upp till 8-10 års utbildning lämnas att i armod hanka sig fram på småjobb under överskådlig framtid - dålig ekonomi, mager kost och dåliga tänder väntar de flesta.
Som alternativ till att samhället med socialbidrag och evig fortbildning manövrerar och improviserar bland de ökande problemen som överetableringen vållar kan man istället fokusera på felkällorna:
- Konstutbildningarna är för många.
- Konstutbildningarna är för långa.
Man skulle kunna tro motsatsen men i själva verket är stora delar av utbildningsapparaten förändringsobenägen och avogt inställd till öppen debatt i de två frågorna. Konsthögskolorna bekänner sig i allt högre grad oreserverat till forskning och nytta eftersom de för sin överlevnad bringats till det i beroende av forskningsanslag och doktorandutbildningar. Intresse saknas för att belysa och ifrågasätta nödvändigheten av utbildningarnas mängd och längd.
Den ofrånkomliga följden inom konsthögskolorna blir konservatism, krav på lojalitet mot ledningen och konstnärlig anemi. Synpunkter utifrån avfärdas som kritik från obehöriga eller bemöts med högdragen tystnad. Bristen på personligt ansvar i ledande befattningar medför uppluckring av ansvarskänslan även på lägre nivåer, så långt ner som på studentnivå.
Det är beklagligt att knappt någon alls i konsthögskolevärlden träder fram för att klart och tydligt i offentligheten redovisa sakförhållanden kring ekonomiska och etiska kalkyler som angår alla, såväl skattebetalare som publik och konstnärer. Hela utbildningsarrangemanget löper risken att göra sig obehövligt för andra än de som är inne i produktionen av bidragsberoende konstnärer och handeln kring dem; studenter betyder cash till skolorna (mer än till studenterna).
Utbildningen föder sig själv i cirkelgång. För att citera C3PO i Star Wars III vid åsynen av robotar som tillverkar robotar: – Oh, my goodness! Shut me down! Machines making machines. How perverse!
 |
 |
Av hävd är konstnärer och konststudenter i stort sett avstängda från påverkan på sina egna konsthögskoleutbildningar – mål och medel formuleras i huvudsak av andra än professionella konstnärer av kött och blod vilket naturligtvis får konsekvenser för den konstnärliga integriteten och trovärdigheten. Otyglad konstnärlighet stelnar till falsk och idealiserad akademisering.
Istället för att utbildningarna håller jämna steg med samhället i övrigt vad gäller demokratisering och jämställdhet så frambringar jakten på ”pinnar” och utbildningsmedel en feodal struktur. I linje med tendensen på universitet och högskolor i övrigt går konsthögskolor mot alltmer toppstyrda och låsta organisationer. Vad regleringsbrev och policydokument säger om transparens och studentinflytande betyder föga när budgeten ska hållas och forskningspengar säkras. Liksom ute i ”verkliga livet”, där hela näringskedjan av personal och tjänstemän i statlig och kommunal tjänst är beroende av konstnären som befinner sig underst, är högskolorna beroende av att de konstnärliga studenterna och forskarna drar in pengar till lärosätet.
För att rädda konstutbildningen måste man ta bort konstutbildningen, så som den har manifesterats när de idealiserade målen tillåts kamouflera de konkreta konsekvenserna – studenters och unga konstnärers vanmakt och misär i högre grad än vad etik och moral borde tillåta.
Det är betecknande att företrädare för konsthögskolor så sällan låter höra av sig i den offentliga debatten, här i Dialogen har deltagandet varit mycket sparsamt trots att ämnet i allra högsta grad angår dem. Man kan tycka att företrädare för skattefinansierad verksamhet skulle försöka sig på att delta då och då i debatt i media. När nästan samtliga i ledande ställning på konsthögskolorna undflyr det offentliga samtalet är det inte konstigt att deras studenter inte heller deltar längre.
Häromdagen besökte jag Mejanstudenternas Öppet hus på skolan och frågade några företrädare för studentkåren om hur de ser på att debattera exempelvis konstundervisningens villkor. Studenterna redovisade att de inte är intresserade av att föra dialog utanför skolans väggar.
Konstutbildningen har blivit monolitisk. Störta monoliten!
Stockholm 2016-03-09 © Dan Wolgers, konstnär och ledamot i Konstakademien
|
