Hänger de problem vi diskuterar inom konstutbildningen samman med konstlivets expansiva aptit; i så fall hur? Det är tydligt manifesterat i det stora antalet konsthögskolor, kommunala och privata konsthallar. Floran av konstmuseer världen över har heller aldrig varit så ymnigt förekommande som idag. Man kan grunna över orsak och verkan, vilken var ordningen, vad kom först, problemen eller expansionen?
*
Den konstnärliga utbildning som bygger på tradering av en tidigare generations kunskaper har i och med Bolognaprocessen hamnat i en försvagad position. I den ideologiska akademisering som utvecklingen öppnat för verkar sambandet mellan hand och tanke ha fått stryka på foten. Med konstbegreppet i flux har nya grupper getts en chans att skära pipor i vassen, ensidigt betonande ena hjärnhalvan.
Trots den svaga konstnärliga tradition vi har för handen i dag finns det kanske ändå ett par grundläggande aspekter man inte kommer runt vid skapandet av konst. En fundamental punkt i konstnärlig övning och utbildning är frågan om att gestalta, något som oavsett teknik är elementärt i sammanhanget. Ett begrepp som kvalitet kan kanske vara kontroversiell och inte alldeles lätt att hantera. Men inte desto mindre nödvändigt och en oundviklig sida av gestaltningsarbetet.
 |
 |
| Tuschteckning
© Kjell Stranqvist |
Integritet, att man respekterar individen (studenten) och hennes trevande efter uppgift och riktning, är väl snarast en självklarhet som rimligtvis inte skall behöva läras ut. Integritet är dessutom en förutsättning för självständigt handlande. Det är nu inte läraren som skall bli smart.
*
Det utvidgade konstbegreppet har påverkat uppfattningen av vad som betraktas som ett konstverk. Idag är situationen mycket mer flytande, en performance, installation, ren dokumentation eller ett arrangemang ses numera som ett autonomt konstverk. Oavsett vad man tycker om begreppsförskjutningen har det skapat en viss osäkerhet om hur saker och ting skall uppfattas. Det som öppnat upp har också ställt till det. Allt verkar gå an, det hela ser mer ut att vara ett definitionsproblem. Inte konstigt om konstutbildningarna påverkas eller anpassar sig till de formerande uppfattningar som är i bruk. Relationen mellan skola och kulturliv är ju trots allt kommunicerande kärl.
Men även med betydelseförskjutningen kan vi säkert enas om att det inom konstnärlig praktik ytterst ändå är en fråga om gestaltning. Vare sig ett konstverk är två eller tredimensionellt, stillbild eller rörelse, är kravet på gestaltning oeftergivligt.
Stockholm 2016-02-17 © Kjell Strandqvist, konstnär och ledamot i Konstakademien
|
