Det har redan hunnit gå åtta år sedan Omkonst skrev om Sara-Vide Ericsons examensutställning på Galleri Mejan (2008, recension) – då ett relativt rått och oputsat måleri, med vissa oklarheter vad gäller teckningen. Sedan dess har utveckling gått i rasande fart och Sara-Vide Ericson räknas numera till de mer tongivande unga målarna i Sverige. Hon finns följdriktigt också representerad på utställningen "Swedish Art: Now!" på Sven-Harrys Konstmuseum.

Det publiceringstekniska gör tyvärr inte riktig rättvisa åt Ericsons kraftfulla penselföring. I "tryck" framstår bilderna i alltför hög grad som fotografiska kopior, vilket inte är fallet i verkligheten. Snarare arbetar hon grovt och svepande – men exakt – och med tydliga expressiva anslag och övertoner. Här finns klara kopplingar till den måleriska tradition som även Anna Bjerger är verksam i. Alltså ett drivet och flödigt måleri med en stor medvetenhet om 1900-talskonstens framsteg på området.

"Ant-man I-III"", 2015, olja på papper, 80x60cm © Sara-Vide Ericson

Innehållsligt och berättartekniskt känns Sara-Vide Ericson synnerligen samtida; hon fångar lyhört upp dagens stora intresse för det ockulta, eller åtminstone det känslomässigt överstyrda. När hon önskar överföra djurets styrka genom att ikläda sig dess päls ("Transformer") återkopplar hon till naturfolkens riter. Och när hon målar sin mors gröna klänning som ett svävande väsen ("Talisman") fullkomnas bilden.
    Här finns också återkommande performativa drag, som i de tre målningarna "Textile Archaeology", Light Keeper" och "The Great Expand", vars tillkomsthistoria innefattar ett seansliknade, rituellt reningsbad, utfört tillsammans med systern. Det som skulle renas var i detta fall inte aktörerna själva utan textilierna de bar med sig – ett slags heligt dop av de "levande" tingen.

Det konceptuellas predestinering har däremot tappat i intresse för Sara-Vide Ericson. Hon vänder sig emot tillämpningar "...där målet är formulerat innan man ens börjat", kan man läsa i katalogtexten. Snarare finns här en fascination för det oförutsägbara i processen rörande det översinnliga.
    Ericson experimenterar och förkastar, för in moment av rörelse och tid: vattenflöden, fladdrande tyg, rinnande färg. Återkommande är anonymiseringen av figurerna och steget bort från betraktaren. Som i den märkliga sviten "Ant-man", där en pälsklädd figur tar sig fram med tveksam hjälp av ett par stockar. Myrlikt pågår det sisyfosliknande arbetet i målning efter målning (totalt sju stycken) – en bild så god som någon över skapandets evighetslånga problematik.

Stockholm 2016-04-27 © Leif Mattsson