Det blev till slut ohållbart för Kungl. Konsthögskolans rektor, Marta Kuzma, att stanna kvar på sin post. Efter anklagelser om Stasimetoder och med stora delar av personalen emot sig (läs personalens pressmeddelande) var utgången ganska given. Ingen chef kan naturligtvis styra en stor statlig skola eller institution utan förtroende från sin personal.
     Marta Kuzma var Kungl. Konsthögskolans första internationellt rekryterade rektor. Hon går nu vidare till Yale University School of Art, men blir kvar på KKH terminen ut.

Här finns många frågor att ställa. Gjorde styrelsen verkligen sitt arbete i samband med rekryteringen av Marta Kuzma? Hennes tidigare verksamhet i Norge på Office for contemporary art Norway ledde till en hel del kritik. Hon var en omstridd chef som kritiserades för sin snäva konstsyn och sin bristande känsla för demokrati. Borde inte larmklockorna ringt redan då?
    Det fanns också tidiga indikationer på samarbetsproblem med andra konstinstitiutioner, som man med hjälp av dimridåer försökte få till en motsättning mellan "det gamla" och "det nya".
    Dessa tydliga skenmanövrar svaldes också med hull och hår av några av våra största dagstidningar, trots att en källkritiskt journalistisk granskning borde lett till resta frågor inför den nyuppkomna situationen på Kungl. Konsthögskolan. Naturligtvis kan knappast sanningen var så enkel som den beskrevs externt. Med facit på hand inser man att rektor Marta Kuzma tog sin chans att skaffa sig så mycket personlig makt hon förmådde, och position för vidare karriär. Det vittnar personalens pressmeddelande otvetydigt om.

Nu återstår det svåra arbetet för KKH:s styrelse att återskapa förtroendet både för sig själva och för skolan som en modern och demokratisk arbetsplats. Naturligtvis bör personalen, som ringde i larmklockorna, gå betydligt starkare ur det här än ledningen.

Stockholm 2016-02-10 © Leif Mattsson