Christine Ödlunds lågmälda presentation på Galleri Riis kan, om man så vill, ses som en pendang till den större utställningen på Magasin III (läs recension). Men den går också att förstå som helt fristående, men då som en skärva av ett betydligt mer intrikat, visuellt begreppssystem.
    Utgångspunkten är solförmörkelsen i Indien 1868, vilken bland annat möjliggjorde för den franske astrofysikern Jules Janssen att studera gas och plasmamoln på solens yta – något som senare ledde fram till upptäckten av grundämnet Helium.

Fascinationen inför vetenskapens landvinningar är i Ödlunds fall både den insattes och den utanförståendes. Om man så vill den sanningssökandes vetgirighet i symbios med barnets (konstnärens) nyfikenhet. Hennes intresse för astrofysikens förklaringsmodeller överträffas emellertid av driften att översätta själva sökandet till strukturella system – till ett slags visuella poem.

Installationsbild © Christine Ödlund

Som ett vakande öga bligar den cirkelformade himlakroppen emot oss. Solförmörkelsens signum – den svarta rundeln omgiven av strålande ljuskaskader – är också utställningens återkommande tema. Matematiken kan enbart beskriva cirkelformen med hjälp av en konstant med oändligt antal decimaler, där ordet oändligt är det essentiella. Inom vektorgrafiken går det däremot tekniskt att fastställa den som en kvadrat med fyra runda hörn.
    Inget av detta hindrar emellertid Christine Ödlund från att närma sig astronomin och vetenskapen utifrån en mer andlig/poetisk utgångspunkt. Hennes av handen sönderkyssta pappersark, resterna av ett infångat tankesystem, bär alla drag av den plötsliga insikten. Som om Ödlund stått inför ett bekräftat faktum när hon exempelvis beskriver ljudvågors utseenden som svarta, symmetriska strängar av varierande rundning och bredd (Sound Patterns).

Hängande någon millimeter ut från väggen, uppnålade som idéfragment eller som sparade minneslappar, skapar akvarellerna och teckningarna ett slags löst sammanfogad yttre struktur. Den bärande berättelsen finner man i fragmenten, i de hastiga nedslagen på rutade eller vattenfärgsdränkta pappersark. Den fria hängningen förmedlar en ljus och närmast eterisk känsla. Jules Janssen må se tungsint ut i sin teatraliska tänkarpose, i övrigt råder här den ljusa antinatten.

Stockholm 2016-11-23 © Leif Mattsson