Damián Ortegas (f.1967) processinriktade arbete bygger på konstruerad fiktion och historiens sönderfall. Som exempel på det sistnämnda framstår den frusna "3D-sprängskissen" i signaturverket "Cosmic Thing" – konstnärens ultimata dekonstruktion. Verket är från 2002 och utgörs av en i alla sina beståndsdelar demonterad VW-bubbla, med ursprung i den del av Mexiko där de sista bilarna av denna modell byggdes.
     Den historiskt belastade symbolen för tyskt folkligt framtidshopp under det tredje riket har således dissekerats för att visas upp som en numera harmlös, urtida dinosaurie – som i ett naturhistoriskt museum. Där kommer även den konstruerade fiktionen in, för den knubbiga lilla bilens krigshistoriska symbolvärde är väl numera i det närmaste utplånat.

I tjugoårsåldern kom Damián Ortega att träffa en annan av Mexikos upphöjda samtidskonstnärer, den fem år äldre Gabriel Orozco (visad i helfigur på Moderna Museet i Stockholm, 2014, recension). Båda arbetar i en maskulin, närmast patriarkal tradition. De är inte muralmålare som de mexikanska föregångarna, men kanske något i samma storslagna anda. Det finns också andra tematiska likheter: Orozcos signaturverk är en itusågad Citroen som monterats samman utan mittparti, och Damián Ortegas en dekonstruerad VW-bubbla.

Traditionen är knappast mexikansk eller ens latinamerikansk – även om machismo måste anses vara en del av bådas signum och karaktär. De ingår numera också i det jetset av internationell konstnärselit som åker världen runt för att visa sina verk på biennaler, konstmässor och stora museer. Inget fel i sig, men på grund av det omfattande användandet av assistenter uppstår oftast en tydlig konstnärlig nivellering; presentationerna får ofelbart karaktären av samlingsutställningar (som i Orozcos Stockholmsutställlning).
    Människan bakom verken har svårt att träda fram, ens som persona; anonymiteten blir i stort sätt densamma som i ovannämnda naturhistoriska museum. Och vi pratar ju inte här om särpräglade ikoner av Anselm Kiefers, Marlene Dumas eller Christian Boltanskis sort, sådana som med bibehållen integritet mäktar med den större exponeringsformen.

"Controller of the Universe", 2007. Installationsbild Foto: Helene Toresdotter © Damián Ortega

Men det ska i rättvisans namn sägas att både "Cosmic Thing" och "Controller of the Universe" har starkt visuella värden. De är påträngande och suggestiva, vilket även bör kunna nå fram till den tillfälliga eller rent av indifferenta besökaren. I det senare verket har hundratals uttjänta jordbruksredskap hängts upp med minutiös noggrannhet så att de tillsammans bildar en molnform – men med en frizon, en passergång, mitt i verket. Den inkapslade våldsamheten i de vassa verktygen har inte desarmerats av deras avsevärda ålder. Hotet är fortfarande en påtaglig verklighet – ett enigmatisk verk.

Som ren kontrast till "Cosmic Thing" och "Controller of the Universe" framstår videoavdelningen med "Nine Types of Terrain". Här finns ett påtagligt historiskt plattitydtänkande; man radar upp ett antal kittlande premisser med en from förhoppning om att summan skall bli större än delarna.
     En samling tegelstenar har ställts upp likt dominobrickor på nio olika ställen i Berlin, på platser där muren än gång stod. I en efter en av filmerna faller tegelstenarna likt käglor (eller dominobrickor) med ett vasst oväsen som följd. Filmerna loopas, så vart man än vänder sig fälls det tegelstenar.
    Och...? tänker jag. Inte bibringas man heller någon fördjupad insikt av konsthallens utställningstext: "I verket undersöker Ortega relationen mellan objekt och rörelse. Från att ha varit statiska element sätts tegelstenarna i rörelse av en yttre kraft." Hm...

Helt uppenbart är Damián Ortega inte den konstnär som gör sig bäst i stora retrospektiver, till det är han alltför ojämn. Två eller tre av hans mer framträdande verk från utställningen hade däremot förgyllt vilken samtidspresentation som helst. Där kunde man ha stannat, med hans rykte fortfarande intakt.

Malmö 2016-06-22 © Leif Mattsson