Visst kan det upplevas som att livet kommer ifatt en vid trettioårsåldern, möjligen också tvärt om. De förlängda tonårens överloppsgärningar blir plötsligt enbart ett komiskt eller smärtsamt samtalsämne vid sociala sammankomster.
    Cajsa von Zeipel går tydligt ut med att hennes utställning "Saturn Return" kretsar kring trettioårskrisen, en självupplevd utsaga. Reproduktionens tid stressar mitt i karriären. Vännerna bildar familj – underförstått: går in i ett annat och utifrån sett obegripligt liv. Populationsökningens mysiga mantel lägger sig som fetvadd över den reflekterande människan i brytningstid.

Men utan denna kunskap om förutsättningarna ter sig Cajsa von Zeipels utställning knappast som argumentatorisk i befolkningsfrågan. Inte ens "Stranger at your own party" tycks som något reellt hot. Snarare verkar hennes nya karaktärer friare på något sätt, mognare men också mer extatiska – även de som likt Aladdin just lämnat sin hemvist i den magiska flaskan ("Genie in a bottle").

"Stranger at your own party", 2016 © Cajsa von Zeipel

Det lär inte vara Marie-Antoinette som fällde det aningslösa yttrandet "Let them eat cake" (till det svältande folket). Men det kvittar, moralpatoset är omisskännligt i skulpturen med samma namn. Möjligen är det färgat av dagens infekterade debattklimat kring etik och förnuft i flyktingfrågor, av diskussioner kring dem som har eller inte har. Figuren "Let them eat cake" pendlar mellan det sakrala och det världstillvända. Blicken är närmast anklagande, hållningen nedlåtande och handens gest spänt teatralisk. Här finns inget förhandlingsutrymme eller någon tid för humana kompromisser.

I jämförelse med förra vårens utställning på Millesgården (recenserad på Omkonst) ter sig den aktuella som betydligt mer allvarsam och grubblande – men som sagt också mer extatisk. Här finns kopplingar till både barock och romantik: det mänskliga psyket färgar figurernas yttre, den inneslutna känslan ger tydliga avtryck i hållning och gestik.
     Det är en gradvis men ändå tydlig positionsförflyttning Cajsa von Zeipel gjort här. Numera handlar det i högre grad om dynamik och rörelse. Borta är också de bemålade svarta underkläderna som fick tidigare skulpturer att närma sig en subkulturell trashestetik. Nu är det "på riktigt" – ett moget reflekterande fyller utställningsrummen (mitt i extasen). Men skildrade kristillstånd eller inte, humorn finns här i alla fall. Kanske är den inte av det juvenila slaget, snarare mer svart och bitvis smärtsamt utlämnande.

Stockholm 2016-01-27 © Leif Mattsson