I ljusa, nyrenoverade lokaler välkomnas Stockholmspubliken till det nyöppnade Galerie Forsblom. Med några mindre förändringar av tidigare Lars Bohman Gallerys spatiösa utrymmen lyckas man återbruka men också vidareutveckla galleriytorna. Kontoret har nu exempelvis kommit att bli ett mer intimt utställningsrum, något som delvis tidigare saknades.
     Den prestigefulla Stockholmspremiären, för detta galleri med finska rötter, kräver naturligtvis ett lika prestigefullt konstnärskap att matcha den med. Här visar Galerie Forsblom musklerna genom att rivstarta med världscelebriteten Ai Weiwei i en utställning av närmast museiliknande omfång och kvalitet – väl så intressant som den något snåriga presentationen på Magasin III, 2012.

Ai Weiwei har kommit att bli en politisk sanningssägare av globala mått, med en aningen messiasliknande ambitionsnivå (läs recensionen från Magasin III där detta behandlas). Med sig själv som avkännande världssamvete både roar och oroar han – för de styrande i sitt hemland Kina blir det nog mest oro, får man förmoda.
     Ändå är det inte i de strikt dagspolitiska sammanhangen han framstår som klarast lysande stjärna, utan i sina undersökningar med kopplingar till Kinas flertusenåriga historia. Som när han via den långa hantverkstraditionen gör bruk av konstnärens mandat att i ifrågasätta själva fundamenten.
     När Weiwei låter en urna från Handynastin – alltså kring tiden för vår kristna tideräknings begynnelse – falla ur sina händer och krossas mot marken går det att läsa in kopplingar både till kultur- och mångfaldighetsförakt i IS:s anda samt ett mer allmänsyftande ifrågasättande av artefakterna som vederhäftiga historiebärare.

Han Dynasty Vases, 2015 och Dropping a Han Dynasty Urn, 2016 © Ai Weiwei

Men tecknen är ändå mångfaldiga på att Ai Weiwei till stor del bygger sin yrkesmässiga grund på en amerikansk konstkanon. Det är Andy Warhol som är guden som hägrar i bakgrunden, cynikern som blottade och samtidigt exploaterade kommersialismens diaboliska struktur. Coca Cola Vase är en kollegial hälsning över generationerna, liksom den warholska LEGO Self-Portrait.
    Men när Wewei tydligt avviker från den store föregångaren framstår han som väsentligt mer underfundig och mångfacetterad, exempelvis i de hantverksmässiga bravurnumren Treasure Box och Ci Dun. Här finns också ett antal lysande exempel på det österländskt eteriska, som i de svävande Chuti och Qiniuan tillverkade av bambu och silke.

Utan de befriat anarkistiska tilltagen vore Ai Weiweis konstnärskap ändå relativt begränsat. I utställningens mest explicita verk, den fotografiska serien Study of Perspective, visar han fuck-off-fingret åt diverse symboliska byggnader, konstverk och scenerier. Eiffeltornet, Vita huset, Colosseum och S:t Peterskyrkan får göra sällskap med Tatlins torn, Mona Lisa, övervakningskameror och Viking line (!) som mål för den chikanerande gesten. Men hade det inte i den sant subversiva och anarkistiska andan varit lämpligt med även ett verk av Warhol att göra fingret åt? Då hade det verkligen bränt till.
     Tills denna självkritiska verksnivå inträder får vi vara mer än nöjda med Galerie Forsbloms presentation. Den känns fräsch och uppdaterad med verk från huvudsakligen de senaste åren av en av världskonstens fixstjärnor – en imponerande start för galleriets Sverigesatsning.

Stockholm 2017-02-15 © Leif Mattsson