Monica Höll är en suverän tecknare. Det framgick med all önskvärd tydlighet för alla dem som hade lyckan att hinna se hennes smått fantastiska, men ack så korta, utställning på Galleri Niklas Belenius, 2009 (Läs recensionen>>). Vill man återknyta kontakten med denna Monica Hölls sällsynt rytmiska precision, men i betydligt mer modest skala, får man på den aktuella utställningen bege sig in till kontoret. Där exponeras några av hennes mer signaturmässiga verk.

I själva utställningsrummen har Monica Höll valt att skapa en tydlig distans till sitt så uppenbart personliga skriptspråk. Det är naturligtvis en risk; plötsligt befinner hon sig tillsammans med en uppsjö andra sökare i det så kallade "utvidgade fältet", där konstnärlig personlighet inte självklart renderar extrapoäng. Syftet är kanske inte helt uppenbart, men en kvalificerad gissning är möjligen att Höll vid återseendet av sina tidigare verk till slut fann igenkännandets diabolik alltför påtaglig. I så fall en delvis skrämmande upplevelse som hon delat med ett flertal konstnärer genom historien.

Dwelling (Lava run) © Monica Höll (Klicka på bilden för hög upplösning)

Utställningens två stora verk i svepande måleriskt flöde flankeras av ett visuellt avsteg i form av av sex tunna stålpelare. På var pelare klamrar sig avgjutningar av organiska objekt krampaktigt, eller kärleksfullt, fast – som fragment från förfluten tid. I de två stora målningarna anas ett återblickande vad gäller autonomitet och personligt tilltal. Inte så markant som i Hölls tidigare skriptliknande verk, men ändå som en klar markering av avsändaren. De rostfria pelarnas/stolparnas personlighet är naturligtvis helt nedtonad, vilket förmodligen är själva poängen.
    Men räcker denna polära balansgång mellan maskintillverkad kyla och handens unikt mänskliga åtbörd för att skapa ett memento med kvardröjande potential? Kanske. Det är förmodligen för tidigt att slutligt bedöma. Men när jag lämnar galleriet är det ändå minnet av den spektakulära installationen Monica Höll utförde 2009 som likt en frusen efterbild etsat sig fast.

Stockholm 2018-10-16 © Leif Mattsson