Nu breder en ö ut sig i Kummelholmens konsthall i Vårberg i södra Stockholm. Tidigare fanns här en båt. Det blir tydligt att Lars Kleens två utställningar – Båt och Ö – hänger samman och med fördel kunde varit en. Men med Lars Kleens storskaliga konst vore det omöjligt.

Ön vilar på ett tunt lager sand formad till en ellips något förskjuten i rummet och omskriven av en bogsertross dragen från ett hörn där trossens största del ligger hoprullad. Ön består av 127 sammanfogade betongstycken. Helheten kan te sig som sprucken jord eller ett något välvt stenkummel. Från konsthallens övre våning framträder i betonglagrets skarvar ett mönster med ett spindelnäts regelbundenheter och förskjutningar. Balans skapas mellan det icke materiella nätet och stenmassan, mellan poesi och tyngd.
     På denna ö finns en gestalt som till det yttre består av en stege som vrider sig och som förts samman med en härva torkade grenar. Vid stegens mitt förvandlas några stegpinnar till grenar. Gestalten sträcker sig mot skyn så mycket som det går. Men sett från ett annat håll i konsthallen blir den vridna kroppens rörelse mer nedåtriktad.

Ö (detalj) © Lars Kleen

I utställningen finns ett medfaret foto ur en tidning av ballerinan Maya Plisetskaya (1925–2015). Hon uppträdde tills hon var över 60 år och hennes paradroll var Odette-Odile i Svansjön. På fotot tycks hon trött och jagad. Hennes position har likheter med gestalten på ön. Kanske är existensen ställd på sin spets på ön, ställd där av konsten som alltid kräver mer, kräver att nå över det jordiska, kräver det omöjliga.

Lars Kleens utgångspunkt är hantverket och hans avsikt är att i samklang med tillvarons grundförutsättningar skapa elementära konstruktioner som väggar, golv, pelare, tak och så vidare. Ur dessa grundformer kommer ibland en ö, en båt, ett hus, ett rum, ett bjälklag.
Men här i Ö tycks poesin mer än vanligt blotta och kasta ett ljus över Kleens konstruktioner som förmedlare av känslor av utsatthet, men också av motstånd och sökande efter skydd.

Liksom i utställningen Båt finns verk och modeller i mindre rum kring konsthallens centrum. I ett rum har Lars Kleen installerat tre pelare, i ett annat emballagen till stenarna i Ö. Stegen från Båt har flyttats till eldstaden i den före detta hetvattencentralen Kummelholmen och tycks försvinna som en flyktväg upp genom skorstenen.
    Ö är en vanlig metafor för civilisation, men Lars Kleen tänker nog inte i sådana banor. Fast Kummelholmen är inte enbart en konsthall, utan också en ö nära Husarö i Stockholms skärgård. Kummel kan också betyda sjömärke av sten. Men alla öar har inte med varandra att göra och få är så vindpinade som Lars Kleens.

Vårberg, Stockholm 2018-11-16 © Niels Hebert