Ylva Carlgren
ORDEN

Vertical lines, akvarell på papper, 150 x 110 cm, 2019 © Ylva Carlgren (Klicka på bilden för hög upplösning)

Under en lång tid fanns där något konkret som man kunde ta på. Inte bara ta på utan också äga. Äga genom att säga: jag vet vad det är. Man sa vad det var, och genom de orden sa man också vem jag var. Kanske var det där allt blev en plåga.

Länge undrade jag varför det var så svårt. Att vara fri att välja vad man vill, när man vill, och ändå känna sig begränsad. Framför varje ny målning bävade jag, oförmögen till de val som den innebar. Inför orden som i förväg gav en form åt det som inte fanns.

Det som inte fanns.

Redan då befann jag mig i en värld av saknad. Vars form bestäms av allt den inte är. Jag placerade föremål i denna gränslösa värld och såg hur ingenting reflekterades i dess yta. De andra fortsatte att prata om föremålens betydelse. Jag ville stumt betrakta bilden av ingenting, som speglades i glas och metall.

I åratal skulle jag kämpa med det språk som överordnades bilden, med de andras röster som överröstade min tystnad. Jag hade inga ord för det jag inte ville säga, inga ord för att beskriva det jag inte ville avbilda. Ju mindre jag sa, desto högre talade de andra i mitt ställe.

En gång avsade jag mig talförmågan. Jag minns inte hur länge, kanske några veckor, kanske var det några dagar. Jag minns bara att jag inte hade någon lust att tala. Jag var 14 år och ville inte att språket skulle begränsa det som fanns inom mig. Jag bar på smärta som utan att jag förstod det hade format mig till den jag var. Man ville att jag skulle uttrycka smärtan i ord, och sedan skulle man ta den ifrån mig. Men jag visste att språket inte kunde ge rättvisa åt den avgrund jag såg. Att de andra aldrig skulle kunna förstå. Att ord var begränsning, förminskning, förvanskning. Min upplevelse rymde allt jag behövde veta, och stumhet var mitt enda försvar.

Det motstånd mot orden som då började gro, slog djupare rötter när jag skarpt tog avstånd från de andras verklighet. Tingen uteslöts ur mina bilder och lämnade efter sig ett öde ingenmansland, ett mellanrum. Då växte ett nytt förhållningssätt fram.

Men även nu står språket som en mur mellan er och mig.

När ni säger att ni ser ljuset som faller in genom ett öppet fönster. När ni säger att ni blickar ner mot brunnens osynliga botten. När ni säger att ni ser tunga draperier som rör sig för vinden. När ni säger att ni ser solen som förmörkas på himlen.

Men det som inte finns har heller inget tilltalsnamn, och svarar inte när man talar till det. Orden studsar mot målningens yta - för att kunna se genom den måste även ni tiga.

Stockholm 2019-09-24 © Ylva Carlgren