Jenny Carlsson
KOMPOSTEN

Jag brukar min färg inför framtida måleriska upptäckter. Jag tänker på Konsten och Nödvändigheten. På konstnärsyrket som meningsbärare, intellektuell och fysisk kraft. Det är ett avrinningsdike och ett glupskt svalg. Målningen är bild, kropp, och plats, ett framåtvänt ansikte och dess ryggradslösa baksida. Rått linne uppspänt på ett kors av trä.

Min släkt har bott på samma plats sedan 1600-talet. Gården i Blekinge har gått från generation till generation och jorden har i århundraden kultiverats och rörts om som en gigantisk kompost. Runt, runt, för att nära och överleva. Bygga och skapa nytt. Gräva, harva, plöja, slita och dra, inför framtiden, med historien och förfäderna som vittnen. Därför ligger måleriet mig nära. Måleriet föder hela tiden sig självt, ger nya ungar, nya penseldrag, nya krafter. Bakom mig ligger jorden, växtkraften, magin i att det återigen står en ny dag. Ett nytt år. Nya årstider. Skörd, svält, vila. Uppvaknande. Komposten frodas och mörknar. Maskarna drar ner syre i jorden. Rötterna drar åt om kokorna och måleriet vill ut. Nävarna. Knyts.

Det är inte möjligt att skörda utan att gödsla. Nära. Tillföra. Vi står i en natur som till största del är brukad och tuktad, vårdad, älskad, vanskött och misshandlad. Få delar är orörda. Vad är de? Vilda? Friska? Outnyttjade eller bara oönskade? Naturens krafter bryter fram över himlen, svider och pumpar ut. Det är så påtagligt med det som är överväldigande. Det som ingen rår på. Inte går att förstå. Jag tror de flesta ibland vidrör det som är större än dem själva på olika sätt. Jag genom måleriet. Där finns för mig fortsättningen. Verkligen ingen sanning. Bara en fortsättning.

Ljusaste natt (Ängel), 2019, 140 x 180 cm, olja på linneduk © Jenny Carlsson. Fotograf Per-Erik Adamsson (Klicka på bilden för hög upplösning)

I ateljén tänker jag på färgmöten, dånet av spöregn i en potatisåker, klafset mellan fingrarna av drypande oljegegga och den allra klaraste Kings Blue deep.

Att vara konstnär och bonde är ganska lika. Båda kan enligt mig vara ett riktigt skitgöra och kännas som det viktigaste som finns. Två arbeten som handlar om att vara lyhörd och fri. Lyhörd inför målningens vilja, lyhörd inför naturen, fri att ta egna vägar och inte inordna sig efter förväntade ramar. Att ta ansvar för sin egen tid. Jag arbetar på, inte för att det finns ett tydligt mål utan för att det är ett kretslopp. En pågående fortsättning med ständiga hinder.

Jag tuktar målningen. Leder den framåt, men måste hela tiden ta hänsyn till det som uppstår på duken. Försöker så på nytt, återplantera. Nära. Komposten är full av skit. Och ny skit kommer hela tiden. Den fylls på, matas som en hungrig kropp. Den suckar och pyser, krälar och jäser. Sedan efter sin cykliska gång står målningen åter ren igen. Färgerna har blivit klara. Ljuset bryter igenom.

När jag målar utgår jag alltid från en bild i huvudet, en kraft eller en riktning. Jag strävar under arbetets gång efter att målningen ska bli sin egen, landa och bli en Plats. Ett nytt stycke mark. Arbetet är fysiskt och stundvis ganska skitigt. Jag arbetar med färgen som om den vore jord, bygger upp fåror och låter oplanerade måleriska händelser ta överhand. Måleriets egenskaper, duken, oljan och medium ger förutsättningarna.
     Det är en tid då vi alla konsumerar, vare sig vi vill eller inte. Saker, åsikter, ideal och livsstilar. Konst konsumeras som underhållning, landsbygd och mat som billiga karameller. Det är ibland svårt att hantera, för vad finns det som är beständigt och meningsfullt? Kanske är det inte alltid konsten utan själva utövandet som känns närande, att skapa ett eget kretslopp. Att få gräva ner sig i en uppgift. Det enda jag vet helt säkert är att jag vill måla. Bygga på något nytt, se penseldrag och gester växa fram. Fortsätta resa i färgen, undersöka. Att måla är konkret, fysiskt och omvälvande, något som blir till under mina händer. För mig är måleriet, både som utövare och betraktare, ett sätt att sakta ner det stora öset som hela tiden pågår. En tidskapsel om här och nu, för att se. Tänka och känna. Måleri är så svidande närvarande, det finns inget filter, inget att dölja sig bakom.

Konsten är för mig omistlig, bland annat för att mitt tvivel om möjligheterna att bli konstnär var så stort. Under konstskoletiden skildes jag från jorden, för att sedan återfinna den i måleriet. Jag hittade Färgen. Den blev min fortsättning, min näring, min uppgift att kämpa för.

Stockholm 2019-11-19 © Jenny Carlsson