Fredrik Fermelin
ATT DÖDA EN KONSTNÄR
Intervju med Fredrik Fermelin (FF), text Susanna Slöör (SS)

(SS) Får ett snabbt mejlsvar från Fredrik Fermelin som avböjer att delta i essäserien ”Att bli konstnär”. Fyra år efter examen konstaterar han att det inte går särskilt bra för honom karriärmässigt, rent konstnärligt är han dock betydligt mer positiv. Jag föreslår en intervju och han tackar till slut ja med ett par hållpunkter som han funderar över:

(FF) Det gäller väl att hålla ut egentligen, men fråga är för vad? Att vara konstnär handlar om att definiera sig på olika nivåer mot omvärlden och sig själv. För mig blev konsten inledningsvis ett kall som jag upptäckte rätt så sent. Efter gymnasiet, tillsammans med kamrater som tillsammans satt planlöst och funderade över vad man skulle bli.
     Det som framförallt lockade mig var alla möjligheter att tänja på tillvaron genom konsten, men också intresset för vad som är möjligt att göra tekniskt, materialmässigt och konceptuellt. Friheten att själv skapa sitt rum och tillvaro påverkar mig.
     Inom konsten tillåts diskussioner och dispyter som i andra delar av samhället inte skulle uppfattas som acceptabla eller korrekta. Här finns inga mallar. Jag vill nog säga att konstnärskapet och konsten är en andlig upplevelse av metafysisk betydelse.

(SS) Skulle man kunna tala om konstnärskapet som en övning i levnadskonst? Som konstnär är du fri att pröva vad det innebär att finnas till.

(FF) Ja, en spirituell erfarenhet. I mitt examensarbete i fiktiv Sci fi-form slukas jag sakta av jorden och alla varelser under en process där livsrummet krymper. Det är fascinerande att fundera över sambanden på minsta nivå där vi egentligen alla är förbundna som små vibrationer av ljus.
     Men efter skolan (Kungl. Konsthögskolan, masterexamen 2015) hade man praktiska förväntningar på att komma igång och inte minst få det att rulla runt ekonomiskt. Vi fick gå kurser om skattefrågor och hur man driver företag, men skolan och min professor var främst inställda på institutionen och teoribildningen inom den. Utrymmet att verka utanför den förbereddes man inte särskilt bra för.
     Jag hade inledningsvis ateljé hemma och delade sedan med en tidigare studiekamrat under ett och ett halvt år. Under senare tid har jag sökt mig tillbaka till måleriet och tillbringade förra året i Kina. Där får man efter ett par dagar tag i en ateljé och kan beställa material direkt till dörren. Ändå avundas jag inte mina kinesiska kolleger som drillas i förlegade traditioner i skolorna, försöker hinna i kapp den västerländska samtidskonsten vid sidan av, och samtidigt är upptagna av att jobba för att klara livhanken.

Jag är konstnär men frågan är om man alltid är det? Går det att sätta konstnärskapet på paus? När vi träffades alla skribenter i Evert Lundquists ateljé jämfördes konsten, eller måleriet med matematiken. Det finns ett system att förhålla sig till, åtminstone för en målare. Det underlättar förstås när konsten är handgriplig och det finns en ordning i vardagen för att känna att man är konstnär. Görandet och att ha en struktur och en planlagd arbetsdag underlättar.
     Men jag uppskattar att konsten är så mycket mer även om dess otydliga gränser förvirrar folk utanför konstsfären. Det är svårt att uppfattas som konstnär om man inte kan peka på resultat som folk förstår. Frågan om identitet är intressant: Hur identifierar man sig som konstnär?
     Dagens samhälle är så starkt fokuserad på individen, det präglar även konstnärerna och att verka tillsammans kollektivt är inte en tanke som är så närvarande. Stockholm som konstscen är spretig och sammanhangen otydliga och förhållandevis små var och en för sig tagna.

Hemifrån har jag mötts av oförståelse från alla utom min syster som är den enda förutom jag med en högre utbildning. När allt inte flyter på som man uppfattar att det gör för andra väcker det en känsla av avund eller missunnsamhet. (Om än motvilligt.) Det är förnedrande när man inte ens får svar på att man tagit emot ett mejl. Jag har lagt mycket tid på ansökningar av stipendier, utsmyckningsuppdrag och utställningar. Men jag förmår mig inte till att verka och synas i sociala medier eller andra sammanhang. Det lönar sig, det märker man. Jag var helt oförstående på skolan och tycker fortfarande att det är skrattretande att behöva formulera ett ”artist statement”. Ett påstående om ett konstnärskap!
     Det intressanta är arbetet, förutsättningslöst. Konsten är för mig en källa av outtömlig livsenergi som under arbetet genererar idéer och skapar flöden. Samhället skulle säkert fungera utan konst, men jag inbillar mig att det skulle vara lite tristare och mer grått. Minns ett tv-avsnitt av Galenskaparna och After Shave där man argumenterade för och emot om en fryst fiskgratäng från Findus är konst. Om man inte ständigt försöker söka och formulera en definition, vad är vi då, vi som gör konst? Som musiker är det enklare för det finns en allmän acceptans för att det finns olika genrer och ingen ifrågasätter att det handlar om musik. Bildkonsten är lösare i kanten. Frågan är om inte tatuerare, tecknare, grafiker och 3D-printare alla borde räknas som konstnärer.

Cosmic Phonecall, olja på duk, 2018 © Fredrik Fermelin (Klicka på bilden för hög upplösning)

(SS) Jag tror att gråzonen idag är större mellan bruksvaror, hantverk och konst. Kategorierna är på väg att lösas upp och att det blir alltmer accepterat att man i en sektor av sitt arbete är konstnär samtidigt som man är designer eller tatuerare.

(FF) Mycket hänger på att man har tid och möjlighet att vara konstnär, att verka som fri. Man kanske ska tala om att bli deltidskonstnär, eller går det för den delen att döda ett konstnärskap? Att ”obli” konstnär?
     Direkt efter konsthögskolan försökte jag att starta ett företag som konsult inom konstnärlig verksamhet. Jag hade ändå tio års utbildning och konstnärliga erfarenheter och kunskaper att erbjuda andra delar av samhället. Jag tänkte mig att kunna fungera som idéspruta och konstnärlig rådgivare i olika sammanhang. Att implementera ett konstnärligt tänkande på ett företagsmässigt vis var tanken. Man var helt oförstående för min affärsplan när jag sökte starta eget-bidrag hos Arbetsförmedlingen. Jag tog kontakt med ett bemanningsföretag som borde ha kunnat vara intresserad av att åtminstone lyssna, och fick inte ens ett svar på att man tagit emot frågan.

(SS) Vad har du brödjobbat med hittills och hur lägger du upp tiden?

(FF) Det har varit med allt från skyltfönsterdekor, till teaterscenografi, butiksdemonstrationer och som statist. Med tre statistjobb i månaden (om man får dem) går allt faktiskt runt. Idealet är förstås att kunna ha en ateljé att gå till efter att ha lämnat sonen på förskolan och hämtat honom efter 5-6 timmar. Det är förstås ett konstnärligt privilegium att kunna få ta sig tiden i ateljén att ställa om och kunna ägna tre timmar åt till synes ingenting, innan man ens börjar. På en vanlig arbetsplats skulle man få sparken. Men det är klart att det skulle vara lättare att arbeta med viss press och vara efterfrågad. Jag arbetar bäst mot en dead-line. Friheten är dubbel.
     Om man tänker efter är den traditionella konstscenen med gallerier och konsthallar en väldigt liten värld. En hel del har ändrats med internet och plattformen för att verka har förskjutits. På internet kan du med en angelägen fråga snabbt nå 5.000 följare.

(SS) Som konstnär skulle man kanske fundera på att bli konstinfluerare istället, menar du?

(FF) Jag har inget intresse av att tvinga på någon mitt konstnärskap, men det är viktigt för mig. Att vara konstnär är mitt egenintresse. Det är en position att definieras ur, för att förstå sin plats här i världen. Det är egentligen inte så komplicerat. Men jag vill gärna att det ska finnas rum i den för dumma idéer. Det driver mig. Jag tänker på Chris Burden om sköt sig själv och jag har själv experimenterat med tankekraft i mina performance. Bland annat testade jag att tänka på att jag ska bryta handen genom att slå den i väggen, och det lyckades. Om man föreställer sig något går det att realisera. Det kan vara banalt, ingenting av värde, men möjligheten att pröva tillhör konstens frihet.
Jag har gått tillbaka mer och mer till måleriet och det uppfyller den konstnärliga tillfredställelsen till 80 procent. Men 20 procent av ens kraft behöver man ägna åt dumma saker. Man kan sedan välja att vara konstnär utan att verka i ett större sammanhang. Jag har ingen redovisningsplikt. Konsten är outtömlig.

Jag hade förresten tänkt att hoppa av vårt samtal idag. Men nu blev det inte så…

Stockholm 2019-11-12 © Fredrik Fermelin i samtal med Susanna Slöör