Kom det någonsin en startsignal? Nej. Men regelbundna bekräftelser som sa annat än kontor och fyrkantighet. Sa: du är klurig du. Påhittig. Full av fantasi. Du kan du!
Av det kom mod att tänka och gestalta fritt, trots att idealen i hemstaden ville lagommässig trygghet snarare än prövande löshet.
Det fanns dock en stolthet i att kunna saker. I mening: praktiska sysslor. Bygga, omsätta, uppfinna. Helst självgående effektivt. Och i brist på metodiska instruktioner blev jag en lyhörd medhjälpare. En steget-före-observatör som höll jämna steg med pappa för att få lov att vara med. Jag blev hon som ihop med honom samlade knep och kunskap för det som senare skulle bli min konstnärligt utformade verktygslåda.
Därtill fanns min morfar. En pensionerad kriminalkommissarie som påpekade ordens betydelse. Möjligheterna och skillnaderna, som sa: lampan lyyyyyser och solen skiiiiner. Ihop med morfar krävdes inga arbetskläder och lugnet fick sitta ner, tankspritt, utan egentligt mål, till radioröster som formulerade ord på nya sätt, i toner som triggade nyfikenheten med lockande abstraktion. Hos morfar uppmuntrades allt som hemmet inte fokuserade på. Resor, läsning, reflektion. Att syssla i hemlig viktig koncentration. Jag fick också en första säkrad arbetsplats, med glasburkar vi fyllde med fler än en sorts pennor: reservoarpennor, bläckpennor, kulspetspennor och knivvässade blyertspennor. Här kallades sudd för kautschuk, vilket vi ljudade som ett kodord för den lekfulla viktighet som arbetet var, redan i kontakt med materialet. Viktigt, på riktigt.
 |
 |
|
Reaching The Known,
teckningscollage av månkratrar med sparade bevisspår efter tecknandet
© Cecilia Hultman
(Klicka på bilden för hög upplösning) |
|
Successivt lärde jag mig alltså att uppfatta värden och världen via det konkreta görandet och det mera tänkande sättet att hålla det samman. Jag lärde mig också att inte värdera livsval och intressen. Att morfars baskethistoria mycket bra kunde manifesteras i baltiska flaggor, istället för medaljer. Att sprättade fönsterkuvert är perfekta utgångspunkter för allt, och att enkla gester med fördel görs i tystnad. Jag lärde mig också att jaget måste komponeras självt, och i efterhand förstår jag att det som under åren krockade mellan morfar och pappa, i form av olika temperament, intensitetsgrader och perspektivval, lärde mig betydelsen av att kunna växla mellan görande och analys på ett dynamiskt vis.
Ur det utvecklade jag en tacksamt oskriven mellanroll, som behövd, till övers, stödjande och fri i ett, där modet under åren växte fram. Liksom vana att stå i det ovissa där en själv måste sätta ramarna och formulera frågorna. Precis så känslomässigt och besvärligt ofyrkantigt som morfar och jag skulle ha skämtat om att det (inte) heter. Det, allt, så svårformulerade som följer av valet att stå för sina egenheter och trogen förbli i sitt fokus, tills det plötsligt men ändå inte plötsligt började handla om utställningar och samtal som inte passade vare sig fixaren eller kriminalkommissarien, utan mig. En i slutändan välutbildad … konstnär!
Än idag fungerar minnena av morfars små uppmärksamma tillrättavisningar och uppmuntrande gester som bra påminnelser om de små skillnadernas betydelse. På samma sätt som ett samtal med pappa, om hans avklarade praktiska bravader, tycks kunna omdirigera felorienterat allvar hos mig med en enkelhet som bara norrlandsdialekt och praktiskt handlingsperspektiv kan. Så visst, konsten kan ses som en oväntad och lång väg att gå från mina hemkvarter. Å andra sidan ger den sortens vandring vältränade ben och förhöjd lyhördhet i steget.
Stockholm 2019-12-10 © Cecilia Hultman
Presentation: Cecilia Hultman, f. 1985 i Sundsvall, lever och verkar just nu rörligt men återkommer alltid till Norrlandskusten. Kandidat- och masterexamen från Konstfack/Konst 2011 & 2014. Senaste separatutställning PiK Deutz Köln/Tyskland och Spriten Kunsthall/Norge. Just nu i arbete med ett gestaltningsuppdrag, ett projekt på Konsthall Norra Kvarken och ett utställningssamarbete med Karin Lundgren-Tallinger & Malin Hederus. |
