Joakim Lager
Del 1: ATT NÅ UT SOM KONSTNÄR
Del 2: KONST SOM AFFÄRSIDÉ

Del 1: Att nå ut som konstnär

När jag talat om för ytligt bekanta vad jag arbetar med har flera varit snabba med att påpeka att de inte kan något om konst. Det är en tragedi att människor går runt och tror att det krävs vetande för att ha någon behållning av konst. För att läsa en bok krävs läskunskaper, knappast kunskaper om litteratur. Hur kommer det sig att just den fria bildkonsten upplevs så svårtillgänglig av många?

Ofta vill konstnären, genom att utnämna något till konst, att vi ska betrakta konsten som en representation för något annat än det vi ser. Något dolt. För att få syn på detta dolda måste konsten uttolkas. Intellektuell analys och rätt referenser blir nödvändiga verktyg för det. Betraktaren negligerar sin spontana reaktion på konsten för att istället försöka omtolka den till begriplighet.
     Att tolka något kan betyda att lära sig förstå men också att dechiffrera (översätta). Det finns konst som lär oss att förstå som i den tidigare bemärkelsen. Oftast sker det genom en sinnlig upplevelse som gör oss angelägna att försöka förstå den främmande logik som verket bär på. Det kan liknas vid hur vi lär oss att förstå musik, genom att lyssna på den. Det motiveras vi till genom något sinnligt intryck som gör oss nyfikna.

Den typen av tolkning som bygger på dechiffrering innebär att betraktaren genom intellektuell analys översätter verket till det redan begripna. Tittar på det ur en egen, välbekant aspekt. Projicerar sina egna intressen på verket. Det kan vara nog så berikande men det är också ett sätt att bemöta konst som gör ett stort antal konstverk obegripliga.
     Genom våra förväntningar på konsten, som en representation av något annat än det vi ser, blockeras helt möjligheten till en sinnlig kontakt med konsten. Möjligheten att lära oss att se den på dess egna villkor går förlorad. Den konst som inte är gjord för betraktaren att reagera spontant på blir asocial eftersom den inte på egen hand kan förklara sig. Den aviga reaktionen: ”Jag kan ingenting om konst”, är en logisk konsekvens av det.

*

Ett tecken på den dechiffrerande tolkningens förhärskande ställning är att konstskribenter gör skillnad på form och innehåll. För det som beskrivs som innehåll är formen en slags förpackning eller presentation som gör mottagaren mer eller mindre sugen på det (det ligger i ordets natur). Formen blir en smaksak. Denna uppdelning antyder att konstnären i första hand vill lansera en idé och därefter väljer passande form för det.
    Genom att istället beskriva konsten som en rörelse mellan form och motiv (något som förmår någon till något – SAOB) görs relationen mellan de bägge komponenterna jämlik. Konstverket bemöts som ett fullbordat uttryck och inte det diskussionsunderlag som det tyvärr reducerats till.

När människor ängslas över att gå och titta på konst för att de är rädda att de inte ska förstå är det för att konsten i sig intagit en roll som motiv för konstinstitutioner och skribenter. Konsten menar ingenting utan kräver att betraktaren behandlar den som ett motiv för egna intellektuella promenader. Så har konsten också gjorts nyttig och mätbar. Den konst är bäst som det tycks mycket om eftersom det bekräftar dess styrka som motiv för intellektuell tolkning. Det är alltså inte konstnären som uttrycker sig med sin konst utan uttolkaren som uttrycker sig genom den.
     Det medför även att konstutbildningarna fått det lättare att producera konstnärer med publik framgång. Det som behöver förmedlas till eleverna är de referensramar som anses angelägna och aktuella hos de stora konstinstitutionerna. Det innehåll som är fint nog att förpacka i konst. Om eleven är intresserad av att bli konstnär i första hand och skapa något i andra hand, det vill säga.

Den makt över konsten som givits dess uttolkare gör den otillgänglig för dem som befinner sig utanför deras referensramar. Konsten hänger på konsthallens väggar som en manifestation av det som skrivits om den. Besöket blir en slags symbolhandling från publikens sida.
     Det finns också fördelar vad gäller distribution med rådande normer. Det är svårt att se ett konstverk framför sig genom att få det beskrivet för sig. Genom att se på sitt färdiga verk enbart som ett motiv för intellektuell tolkning blir det lättare att distribuera det i ansökningar till olika stipendienämnder och för projektstöd.

Konstnären beskriver i ord sitt verk. Översätter det från någon form av materia till text. Det har blivit så framgångsrikt och ger ett så professionellt intryck att det till och med krävs av konstnären i de allra flesta fall idag. Det gör också att de tråkiga, alldagliga, så kallade samhällsfrånvända motiven (samhällsfrånvänt anses det som föreställer något som inte nyligen aktualiserats i media) har sämre möjlighet till stöd eftersom de inte blir särskilt roliga att läsa om. Därför kan konstnären känna sig manad att också berätta vad avsikten är med konsten och vad den är tänkt att användas till. Hur den är tänkt att motivera publiken.
     Naturligtvis finns ingen sådan bakomliggande vilja egentligen. Då finns det alltid bättre vägar. Banksektorn för att känna pengar, TV för att bli kändis, politiker för att påverka samhället, etc.

Konstnären kan drivas av ekonomiska, fåfänga eller politiska förevändningar för sin verksamhet, men i grunden finns troligtvis en vilja att skapa eller ge uttryck för något som inte låter sig formas på annat vis. Den drivkraften är outgrundlig.

Utan titel, tusch och olja på duk, 48 x 41 cm © Joakim Lager (Klicka på bilden för hög upplösning)

Del 2: Konst som affärsidé

”Vad är din affärsidé?”, frågade personen på Skatteverket när jag skulle starta min firma. (Konstnärer är ålagda att driva sitt skapande i företagsform. På konsthögskolorna ges kurser i företagsekonomi.) Det mest korrekta svaret, ”att tillverka och sälja konstverk i obestämd form”, gav jag inte. Istället blev jag mållös. Först då insåg jag hur enfaldig jag varit. Efter tre år på förberedande konstskolor och därefter en högskoleutbildning på fem år var mina studielån uppe i cirka en halv miljon kronor. Dessutom hade jag börjat bilda familj med en kvinna som valt samma bana. I min naivitet hade jag alltså fått för mig att jag skulle kunna leva av att tillverka något som ingen bett mig om och som jag inte ens själv kunde se framför mig. Jag svarade att jag precis gått ut konsthögskolan och fick inga följdfrågor.

Varför hade ingen varnat mig? Att det är fattigt att vara konstnär hade jag ju hört men jag hade inte förstått hur sant det var.

Konstnärliga studier tenderar att bli mycket omfattande över tid. För den som utbildar sig inom annat än något konstnärligt halveras lånen för de förberedande studierna. På så vis har alltså konstnärer inte bara höga studieskulder på grund av långa studietider utan också högre än andra yrkesgrupper som studerat lika länge. Lånet måste numera vara återbetalt inom 25 år. Den som skjuter upp sina betalningar på grund av för låg inkomst får högre räkningar senare. Tillsammans betalar jag och min sambo cirka 40 000 kronor om året till Centrala Studiestödsnämnden (CSN). Pengar som vi tjänat på något vi inte har lärt oss under vår utbildningstid.

Att konstnärer vars utbildning kostat miljontals kronor för staten arbetar med helt andra saker än det de är utbildade för undrar jag över ibland.

Det allmänna intresset för att köpa konst minskar drastiskt. Antalet konstföreningar har under en tjugoårsperiod minskat från 1600 till knappt 700. Det är också rimligt att anta att de som finns kvar tappat i medlemsantal. Under samma period har antalet högskoleplatser för konstnärliga studier däremot ökat. I slutet av 80-talet utexaminerade två konsthögskolor cirka 20 elever vardera per år. Idag utexaminerar fem högskolor cirka 100 elever per år (masterexamen).

Det är gallerister som hjälper konstnärer att sälja sin konst, att synas och att möta sin publik. Idag har Svenska Galleriförbundet 35 anslutna gallerier. Det är oklart om alla är aktiva.
     Den förminskade marknaden handlar kanske delvis om att det nu går att resa till andra sidan jorden till priset av ett nytt konstverk och att varor generellt hela tiden blir billigare för oss. Vi är alltså vana vid att varor inte ökar i pris motsvarande löneökningarna. Den konstnärliga produktionen är däremot svår att effektivisera för den som inte avser göra samma verk om och om igen.
    Även på marknaden har konsten missgynnande undantag. Något som betecknas som ett konstverk får t ex. aldrig skrivas av. En företagare kan köpa in och dra av onyttiga saker som dyra designmöbler, fina bilar, godis till personalen och en ny kaffemaskin på företaget, men aldrig konst.
     De pengar som betalas för ett konstverk är alltså fullt beskattade. Därefter tar galleristen ut en provision på cirka 50 procent varefter konstnären betalar skatt på resterande belopp om det ska användas till lön eller betalning av CSN-lån. Eftersom konstnärer är mer eller mindre tvingade till att driva sitt konstnärliga skapande i företagsform är det självklart att CSN-lånet också borde vara avdragsgillt. Det är ju utbildningen som ligger till grund för det ofrivilliga företagandet!

En del utställningar ger rätt till utställningsersättning. Dessa ersättningar är obegripligt låga om de jämförs med vad andra inblandade får. Den som kommer för att byta trasiga glödlampor under pågående utställning tar antagligen mer betalt än konstnären vars verk ska belysas.

Även om människor tycker att konst är dyr är den nästan alltid subventionerad med konstnärens levnadsstandard. Enligt en rapport från KRO (Konstnärernas Riksorganisation) från 2016 är medianinkomsten för bild och form-konstnärer 54 procent av medianinkomsten i riket. Det motsvarade då en nettoinkomst på ungefär samma belopp som det årets fattigdomsgräns.

Det statliga stödet till konstnärer då? Det finns ju stipendier att söka! Uppdrag att vinna!
     Konstnärsnämnden delade 2018 ut 103 ettåriga arbetsstipendier á 100 000 kronor. Den som beviljas ett sådant kan inte söka året därpå. Alla stipendier är skattefria vilket medför att de inte är pensionsgrundande. KRO har cirka 3300 medlemmar. Om var och en någon gång får ett stipendium är det en klen tröst för den som lever utanför trygghetssystemen. Arbetsstipendierna är heller inte till för att kompensera dåliga inkomster. I ansökan ombeds den sökande besvara en fråga om huruvida ett tilldelat stipendium kommer att leda till tjänstledighet(!). När jag själv fick ett stipendium för ett par år sedan firade jag det med att gå till tandläkaren.

Så finns också den så kallade enprocentsregeln. Regeln som uppmuntrar offentliga byggen att investera en procent av budgeten i konst. En kartläggning 2014 visade att den tillämpas av cirka en tredjedel av landets landsting och kommuner. Dessutom stimulerar den knappast den så kallade fria konsten då den enbart möjliggör efterfrågan av konst med specifikt användningsområde. Oftast handlar det om konst som passar i vårdmiljöer.
     Konst som tillverkas för en specifik mottagare i ett givet sammanhang blir lätt fördomsfull eftersom den måste anpassas till konstnärens föreställningar om denna. För mig innebär konstnärligt skapande bland annat en frigörelse från föreställningar om vem jag själv vill, eller tror mig vara. Att spekulera i mottagarens behov är för mig uteslutet. Som affärsidé betraktad är min konst, med andra ord, usel.

Vallentuna 2019-10-16 © Joakim Lager