Malin Tivenius
JÄTTEBLÄCKFISKEN

Efter tio års förberedelser åker en grupp forskare ut på havet med ett uppdrag: att hitta jättebläckfisken. Alla har läst om den men ingen har sett den mytomspunna jättebläckfisken levande. Insatserna är höga när en påkostad expedition med forskare och filmare ger sig ner i djupen utanför Japans kust i specialutrustade ubåtar (ur presentation, SVT)

De använder en specialbyggd ubåt för att kunna ta sig långt ner i havet där ingen människa varit förut. Ubåten är liten och liknar ett lysande öga som svävar omkring. Ögat rymmer två personer och sjunker en kilometer ner i djupet. I båtens egna ljus blir märkliga gestalter eller delar av dem plötsligt synliga när de kommer riktigt nära för att sedan åter slukas av det täta, svarta någon sekund senare.

Min morbror är konstnär. På väggarna där jag växte upp hängde hans akvareller av fiskar och porträtt av min mamma i blyerts. Jag tecknar, tecknar och tecknar. Bygger kojor. Sorterar saker i mina skrivbordslådor. Suddgummin, pennskrin, askar och skrivböcker blir till städer, katedraler, köpcentrum, palats och bondgårdar. Jag täljer barkbåtar och krucifix. Överkörda kottar åker ut och in på mitt sjukhus.
      Från storgranen hänger det en dag sockerdroppar från barren. Jag befinner mig i skogen och blir uppslukad av alla små rum som bildas i det stora skogslandskapets terräng av fallna träd, stenar och pölar. En arkitektur i konstant rörelse. Min önskan om att skapa rum väcks i denna miljö och hamnar i opposition mot alla föreskrifter om vem som kan bygga var och vad. Jag vill flytta in och jag vill vara nära.

Att bli konstnär

Som utsnitt från det stora kollektiva undermedvetnas ljudlösa brus, liknande hur djuphavsdjuren framträder för ubåtsögat, skarpt och abrupt, mot svart bakgrund, så beter sig idéer när de kommer, och så har det alltid varit. Det konstnärliga arbetet idag utgår från samma känslomässiga rum som lek-skapandet och koj-byggandet. Alla verk som jag gör ser olika ut men området som jag stannar vid är snävt och frågeställningarna snuddar vid varandra.
      Om jag tittar ordentligt på det tidiga skapandet så hittar jag grunden för det som hittills har varit de två största fixeringarna i mitt konstnärliga arbete: att granska negativet som en omvänd spelplan och omvänd form, och att pröva de intima banden mellan människa och landskap. Jag bygger redskap för att närma mig detta.

I början efter konstutbildningen går mycket tid åt till de praktiska processerna kring stipendier, utställningar och att försöka sälja. Den stora utmaningen är att kunna rättfärdiga det konstnärliga arbetet, när det är ont om bekräftelse. Vad är nytta? Gör jag nytta när jag arbetar? Det finns många starka uppfattningar om vilken väg en ska gå som konstnär och hur många gånger har en inte hört nån säga att det viktigaste är att skapa många kontakter, att känna rätt personer och så vidare? Det där har verkligen känts så skrämmande och är en hämmande tanke. Både tolkningen och smaken av den där meningen måste vara olika för alla. För att fortsätta andas en kilometer ner under havsytan så har jag i stället för att försöka förstå tanken bättre ändrat den till: Det är bra att lära känna personer som jag är intresserad av. Jag och mina vänner är rätt personer.
    Med tiden har jag sett många konstnärer gå olika vägar och det verkar funka som tur är. Det är vackert med kollektiva, stora rörelser så som när konstnärliga trender uppstår, men man kan också fastna i att försöka göra konst som lever upp till bilden om vad som är bra.

Kryparen. Skulptur från 2018, blandat material, 40x44x43 cm © Malin Tivenius (Klicka på bilden för hög upplösning)

En känsla av uppriktighet från konstnärens sida är en självklar del av konst när den är bra, och genom att vara uppmärksam på den så blir det kul att vara konstnär. Därför tar jag fasta på uppriktigheten och hoppas att det ska räcka med den, envishet och kärlek för att kunna fortsätta.
Skogen är fortfarande en del av arbetsrummet. Som barn och som ung så var mitt skapande alltid omedelbart och aldrig av mig själv ifrågasatt. Jag har alltid haft ett stort lager av idéer. När jag var yngre startade jag massvis med projekt som aldrig avslutades. Det gjorde mig ingenting eftersom det till mestadels handlade om min egen förälskelse i idéerna, och att tänka på dem var nästan lika bra som att göra dem.
    För mig handlar steget, från att skapa saker i ett konstant flöde till att bli konstnär, om att hålla fast vid de varelser som fladdrar framför ubåtsögat lite till. Jag vill nu helst möta blicken och stanna kvar länge. Titta noggrant och vara kritisk. Lägga till och ta bort. Värdera och kasta. Bygga ut och försöka förstå relationer, sammanhang och betraktare. Formulera tankar. Skapandet har alltså alltid funnits men skiftet till att bli konstnär ligger i allt det där andra.

Konsthögskolan var ett perfekt glapp i tiden, där det fanns ro för att hitta det här andra förhållningssättet som jag tror är att bli konstnär. 
     Tidsglappet, pausen från den vanliga tillvaron var för mig av samma värde som känsliga ateljésamtal, workshops och konstteori. Lika viktiga var de underbara verkstäderna med skivsågar, skakbord och vinamold-upphällare. Prylarna som ger ett dammigt formbyggande en lyxig strålglans med guldkant. Maskinerna upphöjer skulpturarbetet och ger det en verklig knegar-status. Det var under utbildningen som jag började fråga mig vad nytta är och om jag gör nytta, men jag har aldrig haft lust att tänka tankarna som skulle kunna leda till ett svar. Frågan förblir obesvarad och har blekts av solen.

Jättebläckfisken beskrivs som havets sista stora mysterium. Den har tidigare mestadels kunnat studeras genom att delar av den flutit iland någonstans. Saker som inte kan ses i sin helhet har dragningskraft. Jättebläckfiskens slemmiga arm som spolats upp får bli en livlina, jag låter blicken vandra som den vill. Det känns tryggt att lita på att den ändå kommer att cirkulera kring samma olösta mysterium.

Stockholm 2019-10-30 © Malin Tivenius