Det är smått fantastiskt att verk som skapades för trettio till fyrtio år sedan fortfarande kan ha en så innovativ kraft och dynamisk potential. Bård Breiviks 1970-, 80-, och 90-tal var banbrytande på många sätt, och det är helt följdriktigt att man nu, drygt tre år efter hans bortgång, presenterar en retrospektiv av denne betydande nordiska konstnär.
    Men eftersom Breivik så tydligt vände sig emot bakåtblickandets reflektioner har arrangörerna, under ledning av curator Sune Nordgren, valt att avstå från en kronologisk hängning. Enbart i ett fall är verken samlade kring en klart avgränsad tidsperiod och det är i Västra salen där Breiviks sista avslutade projekt visas. War Paint (2015) är en serie fotografiska porträtt av Bård Breivik, hårdsminkad som inför en strid – kanske mot den växande cancern som relativt kort därefter avslutade hans livsgärning. Fotografierna formar sig till en smärtsam kontemplation över intigheten.

Ur serien War Paint, 2015 © Bård Breivik. Curatorer Sune Nordgren och Greger Ulf Nilsson. Fotograf: Anders Bergersen. Make-up och body paint: Linda Røhmen. (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Bård Breiviks tidiga verk märks ett nyfiket undersökande med tydlig inspiration från primitivism, naturfolk och för oss exotiska kulturer. 1970- och 80-talet var ju, liksom det tidiga nittonhundratalet, med Picasso som anförare, bland konstnärer en period av omvärdering av den förment västerländska ikonografin. Inspiration hämtades från exempelvis afrikansk eller indiansk kultur i syfte att finna ny symbolladdad estetik och uttrycksform. Rituella artefakter kom att återbrukas som ting och tecken; naturmaterialen och det unikt handgjorda hamnade i fokus som kreativ motpol till det industriella.
    I Breiviks serie Åra (1974), i Wale (1983) och i hans Fiberobjekt (1981) märks tydligt denna inspiration. Här uppstår ett dynamiskt växelbruk mellan vardagsföremål och rituella ting; det ockulta är inte långt borta. Det låg som sagt i tiden, men Breivik var kanske den som bäst förvaltade detta kulturöverskridande intresse.

Installationsvy. I förgrunden Interference, 2005 © Bård Breivik (Klicka på bilden för hög upplösning)

De verk som tydligast sätter sin prägel på den retrospektiva utställningen är emellertid från senare datum. Här finns den omfattande sviten Score for a Longer conversation (1998-2012), med som det tycks ett oändligt variationsflöde av smala vertikala former, alla 120 cm höga. På utställningen visas ett drygt tiotal verk ur den serien.
     Sen bjuds här också flertalet exempel på Breiviks intresse för vågformer och interferens. På Skulpturens hus (2006) visade han verk där den för vår natur så viktiga vortexformen var inspirationskälla. Och nu på Konstakademien får de tre verken i fiberglas, Interference,representera Breiviks fascination för mäktiga naturfenomen.

Mycket av det Bård Breivik visat genom åren har haft en kulörmässigt relativt nedtonad karaktär, därför hoppar man liksom till när man möter den neonlysande sviten Wet Dream. Och vad det gäller konstnärlig humor – som kanske inte är det man i första hand förknippar Breivik med – så finns här åtta verk ur serien Digital Safari (2014) där de öppna gapen från flodhästar, zebror (?) och andra exotiska djur bildar objektens form på ett ganska komiskt sätt.

Det är en fascinerande och stringent retrospektiv man möts av i Konstakademiens salar. Tilltron till formen som den ultimata förmedlaren av innehållsliga aspekter är närmast demostrativt tydlig. Bård Breivik hade, som det tycks, total kontroll över sina uttrycksmedel såväl ur teknisk som ikonografisk synvinkel. Starka influenser från äldre hantverk och ickevästerländsk tradition gjorde det möjligt för honom att kombinera sitt samtida förhållningssätt med ett mer tidlöst sådant. Som verken presenteras här blir de till ett brusande flöde av tankegods och influenser med en vital, konstnärlig precision.

Stockholm 2019-09-04 © Leif Mattsson

Se även: Bård Breivik på Skulpturens Hus, 2006>>