Maria Hall
JAG MINNS ATT JAG LÄNGTADE

Syskonen, 2008-2011, olja på pannå 27 x 22 cm. Installation med skulpturer av Nils Möllerberg på Sven-Harrys konstmuseum 2011. Verket har nu sin permanenta plats på Rådhus Skåne i Kristianstad © Maria Hall (Klicka på bilden för hög upplösning)

Jag minns att jag längtade. Jag längtade efter allt möjligt. Efter stillheten. Efter att få vara ifred. Efter att få vara med. Efter havet och träden. Efter Paris. Efter att livet skulle börja.

Senare längtade jag efter en bror.

Jag längtade efter ett språk. Ett språk igenom vilket jag kunde tala. I orden, men också utanför orden. När orden inte räckte till. När orden gjorde ont. Kanske var det något med tystnaden. Att jag drogs dit. Att jag drog mig dit.

Att få vara i tystnaden utan att förbli stum – var det möjligt?

Jag ville måla, men jag kunde inte, i unga år, uppbåda modet. Tryggheten fanns i läsandet och skrivandet. Det visste jag att jag kunde. Jag sökte mig till universitet. Jag läste och studerade andras tankar och andras bilder under flera år. Jag skrev en trebetygsuppsats om en annan som under hela sitt liv sökte efter ett skyddslöst språk: författaren och konstnären Henri Michaux (1899–1984). Det var ingen genväg. Det var heller ingen omväg. Det var min väg.

Till slut närmade jag mig en gräns. Någon talade, med en röst riktad till mig, om Valand. Någon såg, med en blick riktad mot mig, att det kunde bli min plats. Det var helt avgörande. Att någon kunde se mig där. Att någon sade orden.

Två målarskolor beredde vägen. År 1992 stod mitt namn på Konsthögskolan Valands antagningslista. En ny värld öppnade sig. Vi rökte under föreläsningarna, vi hade en enda dator som mestadels stod oanvänd på expeditionen, vi diskuterade intensivt måleriets vara eller ickevara, i en postmodern anda, och vi arbetade nästan jämt.

Tacksamt tog jag emot tiden. Fem år. År att hinna gå vilse i. År att hinna hitta fram i. Tacksamt tog jag också emot de samtal, de kurser och den handledning som erbjöds. Det var svåra år och det var underbara år. Attblikonstnär-år.

Under drygt tjugo år har jag nu varit verksam som konstnär. Jag bär min yrkestitel med stolthet. Arbetet i ateljén är fortfarande något av det bästa, det viktigaste och det mest komplicerade jag vet. Vardagen består av ett slags envist, i tid utdraget, sökande. Oändligt vackert är det just därför när ljuset då och då bryter igenom det igenkännbara och arbetet själv visar vägen. När måleriet ligger steget före det redan formulerade. När en närmast magisk dimension uppenbarar sig. Får jag berätta om en sådan?

På en utställning visade jag en gång en serie barnporträtt som jag målat efter några gipsskulpturer av Nils Möllerberg (1892–1954) från 1920- och 1930-talen, som jag funnit undangömda i en hylla i Regionmuseet Kristianstads lager. Möllerbergs skulpturer drabbade mig djupt. Dessa små barn som han så oändligt känsligt modellerat och som nu hade förpassats till mörkret. Jag plockade fram dem− Ellie, Britt Marie, Göran och några till.

Jag målade dem under en tid. Dessa hudlösa barn. Så gåtfullt levande och samtidigt så rofyllt döda. De vackra munnarna, vilka hemligheter hade de viskat i någons öra? Vilka platser hade dessa ögonpar skådat? Vem hade kammat deras hår?

På utställningen visade jag Möllerbergs originalgipser på ett podium placerade mittemot mina upphängda målningar. Barnen såg på detta sätt både på oss, på varandra och på sig själva. På vernissagen kom plötsligt en kvinna fram som inte alls kände till mitt konstnärskap. Hon pekade på en av skulpturerna och sade: ”Det där är ju min far!” Några veckor senare träffades vi, hennes far och jag. Han kom resande från Blekinge till utställningen i Stockholm och mötte både mig och sig själv, som barn och som en mycket gammal man.

Vad var det som i detta ögonblick hände? Var det en glimt av konstens stora skönhet långt bortom konstvärldens snåriga labyrinter? Är att bli konstnär ett sätt att öva sig på att både finna och fånga våra egna och andras andetag?

Att bli konstnär, är det en livslång övning att göra vissa utvalda, eller outvalda, ord till bild? De ord man kan, eller inte kan. Att rikta kikaren. Att putsa linsen. Att finna fokus. Att stanna upp för att sedan kunna gå vidare.

Jag längtade. Jag längtar än. Efter ett språk igenom vilket jag kan tala. Efter ett språk igenom vilket jag kan bli till. Ensam och tillsammans med andra. Det är hela saken.

Stockholm 2020-01-21 © Maria Hall