Susanna Slöör
OM HILDING LINNQVIST

Gossen, taffeln och Pehr Hörberg 1919, olja på pannå, 28 x 22 cm © Hilding Linnqvist (Har tolkats som en allegori över att bli konstnär.) (Klicka på bilden för hög upplösning)

VÄNNER FÖR LIVET OCH KONSTEN
Hilding Linnqvist var en omvittnat gladlynt och vänlig själ. Ivrig och uppfylld av ambitioner blev han ett återkommande centrum i konstlivet från 1910-talet och framåt. Vittnesmålen är flera om hur han stöter samman med kollegerna på gatan, bjuder in till ateljébesök eller låter sig bjudas in att delta i konstnärernas samtal och nöjesliv. Överhuvudtaget umgicks man nära med varandra och var i själva verket beroende av att skapa stöttande kretsar kring sig. Umgänget inkluderade även intresserade understödjare: yngre akademiker och halvtidskonstnärer som kunde bistå med hyra och köp av målningar. Konstlivet var till stora delar privatfinansierat. Skolorna hade endast stipendier och belöningar att bidra med. Studielån och trygghetssystem existerade inte.

I FÖRÄNDRING
Tekniska skolan (dåvarande Konstfack) och Althins målarskola fungerade som förberedande konstutbildningar i Stockholm i början av 1900-talet. Här skapades de första kamratkontakterna. Hilding Linnqvist, född 1891, växte upp i Stockholm med sin mor och äldre systrar. Fadern gick bort tidigt. Båda föräldrarna var folkskollärare och i hemmet hyllades bildningen, musiken och poesin. Hilding Linnqvist tog alltid tillfället i akt även senare i livet att brista ut i sång, i de gemensamma ateljéerna eller på mötesplatserna. Bellman och folkvisorna, hölls högt i den påvra ”idyll” som konstnärerna levde i.
     Han och de samtida kamraterna skulle socialt kunna betecknas som medelklass eller lägre medelklass. De tillhörde en generation för vilket ett fritt verkande liv som konstnär ändå hägrade som en möjlighet. Konstintresset var på tillväxt under det tidiga 1900-talet, vilket inte minst ABC-generationens konstnärer (Anders Zorn, Bruno Liljefors och Carl Larsson) och konstnärsförbundarna lagt grunden för. De populära jultidningarna med illustrationer spred konsten till en bredare allmänhet.
     Tiden var en smältdegel av gammalt och nytt ur flera aspekter. Hilding Linnqvist med kamrater tog inte parti varken för ett förlorat paradis eller en strålande framtid, men man betraktade processen och omvandlade den till ett personligt målarberättande. Särskilt tydlig är kopplingen till litterära förebilder hos Hilding Linnqvist under dessa tidiga år i konstnärskapet. Intresset följde honom genom hela livet.

BOHEMERNA
Utvecklingen av konsten under tidigt nittonhundratal böljade fram och åter. Hilding Linnqvist kom inte att tillhöra Matisse-generationen som hann dra till Paris för sin utbildning och utvecklings skull före första världskriget. Det gjorde inte heller Torsten Palm, en något äldre kollega som lämnade Kungl. Konsthögskolan utan att ha blivit uppflyttad i de högre klasserna. Han ombads ställa sin plats till förfogande för någon mer värdig. ”Plantan” som han kallades personifierade bohemlivet. Hilding Linnqvists samtida akademikamrat Alf Munthe hade lärt känna Torsten Palm och Victor Axelsson vid besök i deras kalla och dragiga ateljé och kombinerade bostad. Torsten Palm kommenterade lättat de i förtid avslutade studierna i brev 1910:

Det känns förresten skönt att slippa resonera om Matisse och Gaug(u)in o. Gustaf Cederström m. fl. o. för öfrigt har man något af värde att säga gör nog en målare det bäst på en dukbit, så börjar jag tro numera.

Det inflytande som den djupt uppskattade Torsten Palm hade i kamratkretsen kom säkert att spela en viss roll för den senare händelseutvecklingen på skolan. Eleverna ville ha möjlighet att planera sin egen personliga utveckling och arbeta direkt inför naturen och för levande modell. Alf Munthe hade vid något tillfälle ändrat en modelluppställning utan professors godkännande, vilket ledde till en varning och blev en grund till att han mitt i terminen hösten 1912 permitterades. Kamraterna som Hilding Linnqvist, Axel Nilsson och Fritiof Schüldt lämnade solidariskt skolan i protest.

FRIHETSKONFLIKTEN
Till lärarrådets möte den 7 juni hade fyrtio elever lämnat in en skrivelse, som fick ett första mycket avvisande och arrogant svar. Möjligen späddes det på av att några elever mot majoritetens vilja skickat brevet för publicering i Stockholmstidningen den 6 juni. Eleverna författar en mer detaljerad kritik den 10 juni i sex punkter; framförallt vänder man sig emot den bristande respekt som professorerna visar elevernas konstnärliga ambitioner och personliga utveckling. Konflikten eskalerar till höstterminen, vilket lärarrådets protokoll i september och oktober vittnar om.

Till mötet den 15 oktober ser sig samtliga tidigare protesterande elever nödgade att åter lämna in tydliggörande kritik i skrift. Man påpekar att trots att lärarrådet säger sig dela uppfattningen att eleverna bör respekteras för sina konstnärliga ambitioner och ”förutsätta” dem, så stämmer inte detta in på samtliga lärare i praktiken. Udden var särskilt riktad mot målarprofessorn Emerik Stenberg som under hösten begär sitt avsked.

En sådan tillstyrkan skulle uppfattas som att Akad. Gåfve eleverna rätt gent emot lärarna, protesterade greve von Rosen i Lindbergs referat mot att tillstyrka lärarrådets rekommendation att låta Stenberg avgå. Den äldre generationen beskrivs i litteraturen som åter skakad i grundvalarna.

SAMVETET
Fritiof Schüldt som långt senare beskrevs som ”Akademiens samvete” tackade av principiella skäl nej till ledamotskap men var dock professor under en tioårsperiod. Hilding Linnqvist föreslogs för inval av Arvid Fougstedt 1938 samma år som han blev professor vid skolan, men förslaget lades aldrig fram i Akademien. En sonderande fråga kan möjligen ha lett till motsvarande reaktion även från ”Linkans” sida.

Om avhoppen inspirerades av ambitioner att söka sig till fortsatt bildning eller utbildning utomlands så hindrade första världskrigets utbrott alla resor. Det fick istället bli strövtåg i Stockholms utkanter med landskapet som modell. Men kamratkretsarna samlades även i egenförhyrda ateljéer i bland andra Klara Skola. Äldre kolleger kom på besök; konstnärsförbundarna med Karl Nordström i spetsen stöttade de unga. Hilding Linnqvist skriver senare om Axel Nilssons tidiga år:

Motståndet mot Konsthögskolan lättades väl något efter en aktion från elevernas sida våren 1912, men behovet att få arbeta under andra former fanns kvar och resulterade i, att Axel Nilsson och några av hans kamrater. Bland dem Fritiof Schüldt, Alf Munthe och jag, lämnade skolan för att i en gemensamt förhyrd ateljé ägna oss åt modellstudium.

ELEVER I EGEN ATELJÉ
Ambitionerna och protesterna kunde nog ha utvecklats till något mer omvälvande än vad som blev resultatet, en ny banbrytande skola kanske? Medaljgravören Erik Lindberg, ledamot i lärarrådet, och senare ständig sekreterare i Akademien, huvudman för Kungl. Konsthögskolan dåförtiden, skriver följande i sin dagbok efter mötet den 7 juni då den första elevprotesten lades fram:

Det är en rätt utbredd mening att Tallberg, som anser sig djupt kränkt över att hans skola ej fått fler belöningar, har sitt finger med i spelet.

Axel Tallberg var konstnär och grafiker samt föreståndare för Kungl. Konsthögskolans undervisning i etsning och gravyr. Man hade hur som helst skapat en tiggarlista som stöddes av goda namn för att kunna bedriva ateljé- och modellstudier i en lokal på Regeringsgatan 88. Konstnären Axel Törneman var en garant för arbetet i ateljéerna utan att egentligen bedriva någon regelrätt undervisning. Projektet och pengarna räckte från våren 1913 och en bit in på hösten. Då bland andra Hilding Linnqvist påbörjade sin militärtjänstgöring. Axel Nilsson blev kvar ensam, lodade runt och prövade sina slokande målarvingar ensam och bedrövad.
     Man hann dock genomföra en första gemensam utställning i en förhyrd lokal på Hamngatan 5 B, som inte gav särskilt stora avtryck publikt och medialt, mer än några uppmuntrande ord från kritikern August Brunius. Han hade för övrigt satt sitt namn på den tidigare nämnda ”tiggarlistan”. Senare samlades kamratkretsen åter 1916 i en iskall lokal i gamla Klara Skola (avhoppade elever från Konstakademiens arkitekturskola hade huserat i lokalerna några år tidigare). Förutom modellstudier målade man stilleben, ofta av den medhavda lunchen. Hilding Linnqvists iver gav honom öknamnet ”Brick-Linnqvist”.

KAMRATKRETSEN
Gotthard Widing blev så småningom Munthes nära vän och välkomnad i kretsen. Vid sidan av konststudierna utbildade sig Widing till postexpeditör; han betraktade sig som ”halvtidsartist” och satte en ära i att stötta sina kolleger med högre ambitioner. Över huvud taget stöttade konstnärerna och deras tillskyndare varandra. Brödjobb hos dekorationsmålare förmedlades, pengar samlades in till kommande bildningsresor, gemensamma utställningar ordnades och inte minst umgicks man och diskuterade konsten och livet. Det senare skedde under ett antal intensiva somrar på Smedsudden, utkantsidyllen på Kungsholmen som idag skuggas av Västerbron.

Det var Alf Munthe som troligen under en utkantspromenad fann den illa medfarna empirevillan vid Smedsudden. Hyran för sommaren kunde den något mer stadgade skulptören Ivar Johnsson med familj inledningsvis ta ansvaret för. Munthe tillsammans med de två övriga ungkarlarna Palm och Axelson flyttade med och bildade den första generationen på Smedsudden. Hilding Linnqvist gästspelade därute, men var aldrig fast arbetande på plats. Idyllen och kamratträffarna som inbegrep tillskyndare bland unga akademiker och halvtidskonstnärer har beskrivits tämligen ingående av hyllande skribenter om utkantsmålare, intimister och naivister.

Gotthard Widing övertog ansvaret för hyran av Sjövillan på Smedsudden efter Ivar Johnsson och Alf Munthe, senare även med hjälp av kollegan på postverket, Carl Moberg. Fester och kalas avlöste varandra. Widing arrangerade köp av målningar bland vänner och bekanta. Han skriver sent i livet brevledes om livliga konstnärsgruppens diskussioner under Smeduddsåren:

Vi samlades ofta vid ett glas punsch för att prata och då blev det mest om konst. Det blev ibland mycket djupsinnigt på fullt allvar vid sidan av skämt och tokiga infall. Vad menas med konst? Vad tjänar den till? Vad är konst? ”Konst är bloood.” Något hemlighetsfullt som flyter inne i livet! Något man vill uttrycka, förklara något. Ett själens språk som vill uttrycka sig i form, färg, ton eller ord.

Stockholm 2020-02-12 © Susanna Slöör
Redaktör samt ordförande i Stiftelsen Hilding Linnqvists konst