 |
 |
|
Utan titel, objekt i skisspapper, lim och stål, 50 x 29 x 10cm © Malena Norlin
(Klicka på bilden för hög upplösning) |
|
Jag öppnar dörren till ateljén, där är det ljust. Det är tyst. Sakerna lyser, de lyser stilla, de ligger där de låg och står där de stod när jag stängde dörren. Fläcken på golvet, jag spillde ut vattnet och fläcken som stänkte och rann, går inte att tänka ut. Jag kliver in i ljuset och tystnaden. Jag sätter mig ner. Jag reser mig. Jag närmar mig. Sakerna är platser som rummet griper tag i. Jag försöker kliva utan att tränga undan, det är tätt och luftigt. Jag blir den luften och hör tystnaden, en tystnad där ljuden får plats.
Sakerna lyser, jag undrar om de alltid lyser eller att jag bara lägger märke till det först nu. Upptäcker. Eller om det är jag som lyser. Vi möts i ett tillstånd där skuggan under pappret som viktes, där den skuggan darrar. Vibrerar i stillhet. Pappret är vikt och utvecklat igen. Vecket är pappret, förtunnat och tätnat. Vecket är ett hörn, blir till genom sidorna. Det som inte finns har krupit in i allt. Sakerna möter mig, sprakar.
|
skuggan under pappret
bordsskivans gräng, böcker, pennor
högar med texter, ord över ytorna, blomblad
strödda har torkat
och föll till golvet innan fönstret
stängdes, glansen
i glaset och det krossade
sanden
en pinne lutad mot väggen
luften runt pinnen, bordet
med alla blad
högar med texter
kniv
repet
hänger från hyllan som sträcker sig mot taket
ljuset sköljer ner över väggarna
lyser i vaxet
ett hårstrå som fastnat där spjärnar
högen med sand
fläckarna
gjutformar – spretiga under bänken, tejp
bokstäver i blyerts
lappar med bokstäver och bokstäver som föll
olja, damm klibbat, handdukar
och pappershanddukar, knöggliga
tusch, en flaska som läckt
stenar på golvet
stenar på bänken
stenen under bordet
teckningar strösslade med flagor från suddet
suddet
med sina sidor i gråskala
en fyrkant över golvet, viker upp mot väggen. den har flyttats när jag tittar igen. ljuden är skarpa. prasslet från en påse, kranen som inte vreds åt
lysrörens skri |
Och allt försvinner, faller och stänker, rinner ut i en annan sorts tystnad. En tystnad som är blank. Den är en yta som inte går att tränga igenom. Stum, osynlig, utan tillgång. Tvivlet täcker allt och pressar världen. Döda fläckar. Ett tomt papper. Partiklarna tätnar. Kompakt. Hala ytor som stöter bort, kanten som skär ett svidande snitt i huden, det dröjer innan blodet kommer och istället för varande så lyser allt som gick förlorat. Det lyser så starkt, ett annat slags sken.
Gatorna är fyllda men tomma. Asfalten, gruset över asfalten, den svaga skuggan från vart och ett av gruskornen slocknade av tomheten och fasaderna är inte gåtfulla, hala. Ansiktena är inte vänliga. Jag går. I dagar. Jag fortsätter att gå men jag har stannat. Jag har stannat och jag går för att kroppens rörelse täcker över det avstannade med en känsla av att vara på väg. Jag går mellan husen som är hårda tills de blir gröna och marken lös. Jag går på stigen över gräset och in under träden mot sjön, jag badar. Jag rör vid vattnet som rör vid mig. Bladen som flyter är böjda, bärs genom att lätt tangera vattnets kant. Svalget är kallt och svider. Det finns ingen röst där och händerna är brutna av kanten. Jag lutar mig bakåt i vattnet och blundar. Under vattnet stiger bubblorna mot det grumliga ljuset.
Hörnet är omslutet av ytor och vägen genom det stängda är aldrig samma som innan. Den är en långsam rörelse genom främmande skikt, baklänges med ögonen slutna. Eller en plötslig uppenbarelse, uppspärrad blick. Att tålmodigt vänta, att desperat behålla lugnet och när tystnaden särar och öppnar sig, åter börja om.
Stockholm 2020-02-06 © Malena Norlin
Presentation: Malena Norlin, f. 1983 i Nacka, bosatt och verksam i Stockholm. Examen från Konstfack år 2015. Senaste utställning på GIBCA extended, KKV Bohuslän. Se vidare www.malenanorlin.com
|
