Kjell Strandqvist
”EN ROUTE”

Ur serien Image, 112 x 112 cm, akryl på smärting © Kjell Strandqvist (Klicka på bilden för hög upplösning)

Jag flyttade från Härnösand i början av sextiotalet för att bli dekoratör. En kurs på ett handelsinstitut i Stockholm ledde till ett arbete på en affärskedja som hette Svanströms vilka sålde kontorsartiklar och böcker. Dekorationsateljén låg i en fastighet på Drottninggatan i Klarakvarteren, företaget heter idag Office Depot. Boendet var inget större problem, man uppsökte ett kontor där damer hanterade kartotek med information om lediga rum att hyra. Extrainkomster var många gånger nödvändiga för hushållskassan, ofta hade man rum som kunde avvaras.

*

Mitt intresse för konst hade jag med mig hemifrån, min farsa var svetsare och en bra amatörmålare, tecknade även satir i en av ortens tidningar. En korrespondenskurs i teckning fanns i bagaget och möjligheterna att komma vidare undersöktes vilket ledde till Konstfacks kvällsskola i teckning. Vi satt individuellt framför ett slags vita vinkelhyllor där föremål som skulle tecknas av placerades. Läraren själv konstnär gick från elev till elev för ett korrigerande samtal. Vi var några som sinsemellan förde livliga samtal om måleri, en kamrat visade några små målningar inför ett resonemang om värdet av en koloristisk treklang.
      Efter något år sökte jag till målarskolan Idun Lovén som huserade i en gammal konstnärsateljé under takåsarna på David Bagares gata. För att klara övergången till dagliga studier hade jag sparat en del och drygade ut kassan som rockvaktmästare på Operan. Ansvarig för skolan var konstnären Idun Lovén och hade man väl kommit in kunde hon vara generös och behjälplig om man satt i knipa. På förmiddagarna tecknade och målade vi modell, eftermiddagarna ägnades åt fria studier. Ingen egentlig teoretisk undervisning förekom däremot konsthistoriska föreläsningar och ibland besöktes skolan av etablerade konstnärer som gav oss inblickar i deras konstnärliga praktik. En gång i månaden kom läraren i måleri konstnären Leo Werde på besök och gav individuell kritik. Vissa aftnar inbjöds även en och annan poet eller musiker som framträdde inför en inviterad publik.

*

Hösten nittonhundrasextiofyra kom jag in på Konstakademien. Efter åren med studier av modell trängtade jag som de flesta efter att få ägna mig åt det egna arbetet. Men hur man tog sig vidare från det avbildande måleriet mot idéernas värld, den stora lockelsen, det var frågan. Vad vi var ute efter var inte så enkelt att få grepp om, som ung är man ju mer eller mindre ett rö för vinden. Under de första åren på skolan var det en viss omsättning på lärare och vi hade många av tidens framstående konstnärer som vikarier. Evert Lundqvist som var vår fasta och alltid stöttande punkt kom en gång i veckan och knackade på, rökande sin pipa. Lennart Rodhe och hans elever som bodde i andra halvan av Fredsgatan hade jag inte mycket kontakt med, ännu mindre med de som gick på Skeppsholmen. Några år senare blev Ulf Linde, skribent och konstkritiker, professor i konsthistoria. Hans synnerligen fängslande seminarier fyllde föreläsningssalen till bristningsgränsen, ämnet konsthistoria lyftes till en helt ny nivå. Våra ögon öppnades för sammanhanget mellan individ och tidsskede, tanke och materia. Han konkretiserade konstens intellektuella förlopp ur ett teoretiskt/filosofiskt perspektiv ofta med utgångspunkt från konstnärens särskilda kunskap om materiens roll. Vår attityd till konstnärligt arbete fördjupades och för mig som obildad uppkäftig typ var det en uppenbarelse att få syn på hur betydande och säregen konsten kunde vara.
Vi som studerade under de åren hade en fantastisk tur.

*

Tredje året började tanken på en egen utställning ta form vilket inte alls var ovanligt. Konstlivet var mindre det fanns ett fåtal gallerier som räknades och att närma sig dem handlade väl mest om självförtroende. Kommer inte ihåg om jag ringde eller besökte men inbjöd ett par gallerister som intresserade eller nyfikna dök upp. Hur jag nu än gjorde har min inställning alltid varit att man måste våga sig fram och ställa frågan även om det tar emot. Längs väggarna i teckningssalen på Fredsgatan hade jag ställt upp mina målningar. William Aronowitsch som något år innan öppnat sitt galleri på Karlavägen ville gärna visa de bildmusikaliska stycken jag höll på med och erbjöd mig en tid våren 1968.
     Antalet gallerier var färre än idag men kanske är det inte så annorlunda med avseende på hur många som ”gäller”, det fanns ju fler än de vi tyckte var intressanta. De som visade internationella konstnärer var tre eller fyra stycken vilket väl liknar dagens situation. Den internationella prägel som Moderna Museet stod för har idag breddats med de privata konsthallarna men det kanske inte har gett det lokala konstlivet större svängrum. Ett nytillskott i jämförelsen är de mindre konsthallar som vuxit fram i kranskommunerna utanför Stockholms centrum. Men som sagt vi var färre konstnärer som tryckte på.

*

På elevutställningen deltog alla utom de som gick första året, avgångseleverna fick större utrymme och övriga fick plats i en fallande skala. Hängningen var uppdelad i olika tekniker som grafik, skulptur, teckning och måleri, varje teknik visades för sig i egna rum. En orsak till det förhållandet var säkert att professorernas ansvarsområden var kopplade till en teknik och man värnade sina områden. För många elever var utställningen en liten inkomstkälla, den grupp som arbetade med den hade procent på försäljningen. Eftersom nästan alla deltog var variationen mycket stor och många konstföreningar besökte årligen utställningen. En av de kunnigare och mer kända var Handelsbankens som kunde göra lite större inköp. I efterskott slår det mig att elevutställningen med sin blandning av årgångar framstod som ett slags salong.
      Stipendierna var ekonomiskt differentierade på sextiotalet somliga fick full pott andra kunde bli helt utan. Vilka som fick och hur mycket var en fråga om vad man ansågs ha presterat och avgjordes skulle jag tro av dem som var professorer. Mitt stipendium det året var ganska modest, eftersom jag sålt målningar på min utställning tidigare under våren hos William Aronowitsch var det ingen panik. Galleriernas provision på försäljningen kunde variera lite vill jag minnas den låg mellan 33 och 40 procent.

*

I sökandet efter en uppgift hade jag fastnat för att våra föreställningar om företeelser och ting skulle kunna vara en användbar utgångspunkt. Ett musikinstrument blev den motor min fantasi kom att begagna under några år. Utifrån föreställningen om en flygels utseende och egenskaper formade jag anspelande på instrumentets framträdande kännetecken ett antal målningar. Eftersom allt snurrade runt föreställningen om en flygel fick jag för mig att skaffa fram ett riktigt exemplar som parkerades i närheten av galleriet. Tanken var att fräscha upp idén om speldonet inför mötet med målningarna. William Aronowitsch skaffade tillstånd av parkförvaltningen och den placerades i allén en bit från galleriet. På linjerade notblad hade jag skrivit sentenser typ ”flygel flygel på väggen där säg mig vem som flygel är” ett var uppställt på flygeln i allén. På den tiden köpte gallerierna annonsplats i morgontidningarna varje helg under utställningens tre och en halv vecka, jag skrev en sentens för varje.
      Instrumentet i allén väckte viss uppmärksamhet dagen efter vernissage visade det sig att Expressen på natten fotograferat en glömd flygel i allén och Aftonbladet publicerade en artikel med en bild som visade hur polisen tog hand om instrumentet. Men polisen vägrade återlämna flygeln och trots tillstånd av parkförvaltningen lyckades William inte återfå den på plats under utställningen. Morgontidningarna var fler och såg annorlunda ut och bevakningen av konst var plikttrogen, som debutant fick jag recensioner med bild i två av morgontidningarna.
     Min andra utställning hos William Aronowitsch 1970 var uppbyggd på lite andra premisser, den var mer abstrakt och handlade om visuella rumsliga egenheter men innehöll också ett antal skruvade ganska realistiska små teckningar.

*

Slutet på sextiotalet var fortfarande en relativt öppen estetisk tid även om studentprotesterna och Vietnamkriget upptog de flestas sinnen och engagemang fanns ändå plats för annat. Själv hade jag passerat min mest politiska period som hade sitt ursprung i min proletära bakgrund. Vi var några som flyttade söderut i sextiotalets början med skiftande politiska uppfattningar vilket ofta ledde till intensiva diskussioner. Det fanns en tid när jag till och med kunde försvara Berlinmuren men när den offentliga diskussionen tog en liknande riktning hade jag redan lämnat den absurditeten bakom mig. Mitt stora och enda intresse var nu konst och jag ville för mitt liv inte att den skulle behöva dras med politiska förtecken. Men tyvärr blev det bara värre vad det gällde den saken: ”allt är politik” var då en mycket omhuldad paroll som fortfarande figurerar bland både konstnärer och skribenter.

*

Även om mycket negativt finns att säga om sjuttiotalet var det faktiskt något som för en nyinflyttad konstnär var positivt. Då som nu var det bostadsbrist men det fanns lediga lägenheter i halvt utrymda fastigheter så kallade ”rivningskvartar” vilka hyrdes ut till konstnärer och annat löst folk i väntan på renovering eller rivning. Min första ateljé var i en sådan fastighet, ett litet rum med kakelugn. Vi var en samling ungdomar som bet oss fast och till slut tvingades fastighetsbolaget skaffa fram ersättningar för att få ut oss. Jag erbjöds ett rum på Södermalm dock inte helt gratis och inte särskilt stort, 19 kvm med burspråk, det fungerande som ateljé i nära tio år. Men nu sammanföll dock tidens hopplösa estetisk-politiska period med ett för mig mycket problematiskt konstnärligt skede. En tid efter min andra utställning hos Aronowitsch kände jag att det bara inte gick att fortsätta i samma spår. Säkert hade mitt konstnärliga umgänge efter Mejan en viss betydelse för min omorientering. Inte vet jag? Men jag övergav i alla fall den väg som lett till de resultat jag tidigare exponerat. Jag började om. Ägnade de första fem åren av sjuttiotalet åt att måla och teckna av vad som fanns framför ögonen i ett ambitiöst försök att återerövra ett traditionellt avbildande måleri. Det var en mödosam och villrådig tid men trots otillfredsställande resultat framhärdade jag. Först vid slutet av sjuttiotalet när jag trotsade det realistiska kravet och återvände till inbillningsförmågan började något hända, mitt självförtroende återvände det gick lättare att andas.

*

Missnöjda med vad som premierades av gallerister och kritiker var vi några som sökte oss samman (tolv stycken) med tanken på att starta eget. Letandet efter lokal vill jag minnas tog cirka ett år innan vi hittade det vi var nöjda med. I en fastighet mellan Operan och S:t Jacobs kyrka fanns en ledig butikslokal som kunde anpassas för vår verksamhet. Med ett hyreskontrakt och ett hyfsat banklån började vi renoveringen, ett ganska omfattande arbete som vi satsade mycken tid på. För att komma ifrån ordet galleri kom någon på att vi skulle kalla oss Konstnärsbolaget, en lång skylt med namnet målades och sattes upp över lokalens två fönster. Ovanför entrén hängdes en skylt av en figur med hatt som höll en något överdimensionerad pensel över huvudet och en hund som skällande sträckte sig efter penseln. Den var skuren i cortenstål ritad av konstnären Gunnar Olsson. Dagen efter vårt öppnande 1973 hoppade den förste i gruppen av, något som av olika skäl skulle följas av fler men trots minskande antal drevs verksamheten vidare. Stockholms Handelskammare som ägde fastigheten skulle i slutet av sjuttiotalet renovera men kunde inte tänka sig att gå runt vår redan renoverade lokal. Vi tvingades därför flytta till Hornsgatan där vi fortsatte verksamheten till 1981.
      Vår strävan var att det skulle vara ett ställe där den konst vi tyckte var bra skulle visas. Det var inte enbart för att själva få tillgång till en utställningslokal ens i första hand, nej vi ville göra avtryck med verksamheten. Initialt försökte vi själva sköta utställningarna men insåg snart att så kunde vi inte fortsätta, olika lösningar prövades. Slutligen engagerades en person som mot ersättning åtog sig arbetet. Vi drabbades snart av insikten att det inte var helt enkelt att driva ett galleri särskilt inte ett kollektivt. Fler än en gång uppstod intensiva diskussioner om vilken eller vilka vi skulle ställa ut, beslut som inte alltid var lustfyllda. Men planering och framförhållning var en nödvändighet, vi hade ett lån att amortera. Ambitionen var att ha utställningar av både äldre och yngre konstnärer som exempelvis Margareta Renberg och Elis Eriksson för att nämna några. Hilding Linnqvist var en flitig besökare som noggrant kollade in vad som var på gång, en annan var Vera Nilsson en underbar person vi lärde känna som ibland var med på våra vernissagemiddagar. Vår närhet till Ulf Linde påverkade uppfattningen om oss i medierna, vi fick våra gliringar, på gott och ont ville man gärna förminska oss. Hans ställning i det rådande konstlivet var stark men inte helt okontroversiell, för oss var han en länk till en äldre generation. Även om det fanns mindre nöjsamma sidor var tiden med Konstnärsbolaget också fylld av möten med märkliga människor och underhållande fester.

*

Mitt konstnärliga sökande hade till slut stabiliserats och övergången från tempera till akryl bjöd på en överraskande materiell effekt. Det visade sig att färgen fungerade som lim, genom att måla med och på i förväg rivna pappersbitar var det lätt att utforma och korrigera på samma gång. Utvecklade under några år en arbetsmetod där ett slags skepnad frigjordes från bildens fyrkant. Formade med tekniken ett slags figuration på en uppsatt tidningssida, viktigt var att det var tidningspapper som är mycket poröst. När gestalten var färdig frilades den genom att det omgivande ymnigt blötta papperet noppades bort. Skepnaderna titulerades senare ”Objekt” och visades 1982 hos galleristen Gunnar Olsson som nyligen startat ett litet galleri på Jungfrugatan.
Under en vistelse i norra Grekland tillsammans med en kollega tidigt åttiotal kom jag på en idé längs våra promenader till och från hamnen i staden där vi bodde. Snart efter hemkomsten utvecklades idén till en struktur som visade sig mycket fruktsam. I min vid den tiden lilla ateljé med 19 kvm på Borgargatan växte ett flertal stora målningar fram. Efter min långa tid med Konstnärsbolaget och en kort sejour hos Gunnar Olsson vände jag mig återigen till William Aronowitsch och frågade om han kunde tänkas visa vad jag åstadkommit, han tittade på resultatet av arbetet med strukturen och svarade javisst.

*

Epilog

En konstnärlig erövring som lyckligen frambringat ovanliga och attraktiva verk är en gåva ingen säger nej till. Men gåvan har ett omfång som under arbetets gång måste utvecklas för att inte bli stillastående, en förändring är ofrånkomlig. Nu är det så förrädiskt ordnat att erövringar tyvärr har ett pris man måste lära sig att handskas med. Som betraktare är vi ganska konservativa, håller gärna hårt i erövringar och kan ha svårt att acceptera den förändring som följer av seriöst konstnärligt arbete. Men alla konstnärer vinner inte publikens gunst och är därför mindre utsatta för frestelsen att slå sig till ro inom erövringens gränser. I det stora hela är det väldigt få som lever av sina verk men de som gör det är bara att gratulera och hoppas på deras konstnärliga kurage. Att fritt och obundet hantera sitt konstnärskap kräver ett visst mått av oberoende från konstscenen. För att freda det oberoendet kan man ibland tvingas vända sig till verksamheter som genererar ett flöde av intäkter.

Stockholm 2020-01-29 © Kjell Strandqvist