Dan Wolgers
EN PERMANENT FÖRLUST

Publikum 2. Fine Art Print 100 x150 cm © Dan Wolgers (Klicka på bilden för hög upplösning)

Om jag hade vetat hur det skulle vara att bli konstnär hade jag bett någon att avråda mig.
Men som det nu blev träffade jag tidigt under konstskoleåren några som såg mig, några få betraktare. Kanhända att de såg mig mer än mina grejer. Eller så var det just bara grejerna de såg. Men det viktigaste var nog att jag såg dem. Genom mina grejer.
Ändå var det nog en kombination av allt.
Allting är kombinationer av saker.

Genom dem jag då såg, genom dem som då såg mig, trädde jag in i en förlorad rymd av medvetenhet och handlingar. Den rymden hade nog hägrat ända sedan jag kunde leka på egen hand. Kanske två-tre år gammal. Därefter sakta bortträngd.
Förstår jag nu, först nu.

Några få betraktare. Kanske en handfull. Det låter ju inte mycket för att väcka och underhålla ett konstnärskap. Ändå tror jag att det räcker med en enda.

Den första betraktaren är väl ens moder. Då menar jag betraktare i den meningen att blickarna möts där man ligger i hennes famn.

Jag längtar alltmer efter den där avlägsna, förlorade blicken. Inte för att få bli sedd, utan för att få se. Att få se med tanken och tänka med ögonen.

Kanske är det så, föreställer jag mig (för jag minns inte), att om jag en gång gick miste om de ögonen där jag ligger vid bröstet, så kom jag att återskapa dem så småningom.
Där på konstskolan.

Jag återskapade möjligheterna för blickarna att mötas. Som i de rysk-ortodoxa ikonerna. De som betraktar en själv, lika mycket som man själv betraktar dem.
De blickarna är stegar mellan betraktaren och det betraktade. Mellan den behövda och den behövande.
För båda att bruka.

Jag gör alltså saker som jag kan få se på.
Ställföreträdande mödrar.

Om det då dyker upp en medbetraktare. Som styrker att det man sätter ihop åt sig i ateljén verkligen finns där. Att grejerna har en blick. Om en bekräftande medbetraktare med en egen blick ställer sig vid ens sida. Då är det klippt, då kan det hända att man blir konstnär.
Som jag kom att bli.
Det kan räcka med en enda (med)betraktare inför ikonerna som uppenbarar sig.
Inför associationerna som uppenbarar sig ur dem.

Ateljéarbetet är en evig strävan att kompensera. För en permanent förlust. Man ligger alltid på minus, hur mycket man än ligger i.
Fråga vilken konstnär som helst.
De flesta jagas av det som de själva framställer. Inget duger. Inget kompenserar.
Döden kommer som en befriare.

Så för att bli konstnär fordras inte förmåga att tala. Eller att skriva. Eller att uttrycka sig begripligt. Inte inför kamrater, lärare eller betraktare.
Inte ens inför sig själv.
Det fordras inte ett begripligt konstnärligt uttryck.
Det fordras bara att man uthärdar att inte något begripa.
Att inte något kunna uttrycka.

Ändå är jag inte alls på vår sida i att försvara konsten. Att finna ärenden åt konsten. Att hålla på dess nytta, betydelse, politiska kraft. Dess skönhet eller oskönhet. Att hävda dess existensberättigande.
Sådant lämnar mig kall.
Eller möjligen tvärtom.
Jag blir rasande.

Någon har sagt att konsten är en människa som betraktar sig själv. Jag tror att det är sant.
Då är konsten alltså utan ärende. Utan svar. En konflikthärd, sin egen största fiende.
En kringvandrande latrin.
Kanske något annat också. Som jag har glömt. Vilket jag bör göra.
Jag hoppas glömma allt. Allt för konsten.
Fräls mig från konsten!

Själv övar jag bara på förmågan att urskilja tillfället när blickarna möts till sist.
Att då inte vika undan i förvirring.
Eller skam.
Att möta blicken hos en enda associerande betraktare. Och sedan steg för steg möta blicken hos vem som helst.

Språk och stil upphör då. Rätt eller fel, ärende eller nytta, mål och mening, allt faller isär och befrias. Allt blir närvaro.
Och man blir konstnär.

Stockholm 2020-02-06 © Dan Wolgers