Mellan det fallande mörkret och det stigande ljuset. Där någonstans, på gränsen mellan de ytterligheter som förutsätter varandra, utspelar sig Ylva Carlgrens gåtfulla bilder. Akvarellens flöden är hennes rätta element. Med vatten och pigment fångar hon tystnaden bortom orden.
     ”Men även nu står språket som en mur mellan er och mig”, skriver Carlgren i sin essä i den nyligen utkomna antologin Att bli konstnär (digitalt på omkonst.se och i bokform Arvinius+Orfeus Publishing). ”Orden studsar mot målningens yta – för att kunna se genom den måste även ni tiga”, fortsätter hon. Läser man hennes text bokstavligt blir det kritiska uppdraget ännu knepigare än vanligt.

Och det är lite som om papper i Carlgrens till formatet monumentala målningar inte bara absorberade vatten och pigment utan även de ord som gärna vill och ändå inte förmår komma. Som om målningarna var en plats där språket gömmer sig.
     De stora pappersarken fyller Carlgren med motiv som upprepas, ett åt gången. Cirklar. Linjer. Fyrkanter. Som abstrakta figurer, som håller på att upplösas eller uppenbaras ur dimman. Eller som en skugga i en av Vilhelm Hammershøis silvriga kammare. Färgskalan skiftar från svärtan genom blått och grått mot ljuset som ruvar utan att aldrig explodera med sin kraft. Inget drama, ingen chock. Varken glädje eller sorg. Ett serent lugn råder här.

Reduced to one © Ylva Carlgren

I motsats till Gunnel Wåhlstrand och Maria Nordin, som blev kända för sina berättelser och porträtt i tusch och akvarell på papper, skapar Carlgren konst som handlar om måleriet självt. Måleriets materialitet uppenbarar sig i hennes verk. Hur många florstunna färglager har det lagts på för ett samspel? Hur har färgen fördrivits för att formerna ska mjukna och gränserna ska suddas ut? Hur många ark har det rivits sönder innan det önskade resultatet fanns där?
     Perfektionen, vars största risk är att den på sikt kan bli tråkig, kräver kompromisslöshet. Den föds under en mödosam upprepning. I Carlgrens skira, meditativa akvareller finns det inget utrymme för misstag. Med ett fenomenalt handlag skapar hon vidunderliga kompositioner där alla penseldrag och kanske därmed även konstnärsspår har utplånats.
     Det är lite som när den kinesiske konstnären Wu Tao-tzu klappade i händerna och gick in i den målning som han just hade slutfört. Det är inte orden utan tystnaden som känns akut här.

Stockholm 2020-03-12 © Joanna Persman