Karin Lundgren-Tallinger visade inte minst i utställningen i K.A. Almgrens sidenväveri i höstas sin känsla för rumskapande. Hon möter här följsamt men distinkt möjligheterna att genom sina verk samtala med kollegerna. Hennes linjer rör sig gärna i cirklar, kringgående för att finna de möjliga hörnen. I Livets betsel och en väl tilltagen näsduk knyts tanketrådarna samman; disciplin och tröst kan lika gärna stärka den konstnärliga friheten som lösgöra den emellanåt behövliga plågan. Hennes pärlbesatta textila foder runt linjer och cirklar möter snibbar och kedjor, och säkras med karbinhakar. Objekt ofta hängande kan lika gärna vara skulpturala, rumsliga teckningar. De för varligt samman och understryker den strävan som utställningens deltagare gemensamt visar.

Malin Hederus arbetar med textila objekt, så lite bearbetade som möjligt. Ett antal rosa, hudfärgade t-tröjor öppnar sina halsmynningar som i ett överraskat gemensamt utrop,  ett skri, men samsas och namnas som veckans dagar. De bildar kanske en hyllning till vardagens önskedrömda monotoni, den helst raka och förutsägbara räls som konstnärer ofta söker, men som är svår att lägga framför sig. Livet har en obönhörlig tendens att ställa sig i vägen. Därför kan det vara viktigt att agera snabbt och bestämt, sätta samman ett stycke tyg till en omfamning eller låta ett gult och ett rosa transparent tylliknande ark föda den tredje orangea kompromissen, eller syntesen dem emellan.

Installationsvy © Malin Hederus, Cecilia Hultman, Karin Lundgren-Tallinger

Cecilia Hultmans sinne för precision och avgörande detaljer sätter prägel på hela rummet. Hennes sinnrika trådar som rör de sammanförda tingen och söks i dem sätter hörnen på spel. I det inre rummets installation Av det räta inga kroppar sätts projektet på kärleksfullt prov. Två väckarklockor ställda på nio och tre pekar mot flyende hörnen.
     Som en hyllning kanske till morfar, kriminalkommissarien, ligger bokryggen vänd mot betraktaren: Eriksson-Rispling, Identifieringslärans grunder. Rispling, även om inte han skulle vara identisk med morfar, hade ett fotografiskt detaljminne och kunde identifiera fingeravtryck ur minnet åratal senare, läser jag på nätet. Detta sinne för det minutiöst, exakta återfinns i Cecilia Hultmans nålvassa teckningar och stringenta installationer. Tillsammans blir objekt och de bildmässiga djupdykningarna sällsamt fascinerande.
Länk till Cecilia Hultmans essä i boken Att bli konstnär>>

Till utställningen har konstnärerna skapat en gemensam bok med ”kursiva paralleller. Bilder och poesi skapar plattformen av språkligheter. Det fjärde hörnet sluter cirkeln. 

Stockholm 2020-02-12 © Susanna Slöör (text och foto)