I den postmoderna språkforskningen har som bekant den metafysiska traditionen satts under lupp och kritiserats. Idén om en slags förspråklig dominerande instans med fastslagna värden uppfattas som blockerande för vårt sätt att tänka, inhämta kunskap och identifiera oss själva och andra.

För Zsuzsanna Larsson Gilice (f 1970) skulle det perspektivet möjligen kunna gälla som ingång till hur ett närmande av språkets självständighet kan prövas och gestaltas. I Gilices språktäta verk flödar orden i ett pågående tyst mummel – här finns inget centrum, ingen given grammatik, inget dikterande subjekt över passivt objekt. Slumpen tycks råda där ord och fraser råkas i oförutsägbara möten som får tanken att skifta spår. Nytt tecken, ny mening, ny riktning. Språket är fritt.
     Flera av de fjorton verken har visats förut och även skrivits om i Omkonst (2018-11-14) men här i en annan hängning, i ett annat gallerisammanhang, skapas nya förutsättningar. Så verkar även Gilice resonera när hon låter ett ytterst patinerat grafitverk i papper få återkomma – inte utbrett på väggen som sist utan draperad runt en av galleriets fyrkantiga pelare. Det kanske är att gå för långt men i andan av Gilices estetiska frigjordhet (i positiv bemärkelse) tycker jag mig ana ett metaforiskt språkträd i upplösning – fascinerande.

Det här är (jorden) orden #5 © Zsuzsanna Larsson Gilice

I de båda verken Det här är (jorden) orden (delar av en större installation på uppdrag av Stockholm konst) är grunden en tät matta av fint dragna linjer i blyerts med utsparade ytor som låter ord och fraser framträda. Fragment av färgat papper skapar hållpunkter för ögat liksom vita fläckar blir accentuerade mellanrum. Det är bara att följa med i detta språkets mångbottnade associationskomplex, snubbla över en detalj och erfara språkets dubbelhet.
     Det taktila hör skriften till. I Mörk botten antyds endast konturerna av de utklippta och monterade orden. Och återigen detta mellanrum – den negativa bilden av en bokstav, det icke betydelsebärande spillet som i sig är en förutsättning för bokstavsformen, för ord och mening. Spillets intrikata struktur tar form i ett spegelverk, ett sammanfogat nät av tomrum.

Norrköping 2020-10-14 © Lotta Ekfeldt