Anna Pajak och Julia Selin tillhör båda en yngre generation målare som i ofta större format utforskar de inre föreställningarnas materialitet, man skulle också kunna kalla det för abstraktioner eller konkretioner med taktila förtecken.

Anna Pajaks utställning skulle kunna betraktas som tudelad då hon också är aktuell med en triptyk av stora målningar på Konstakademien där Kungl. Konsthögskolans avgångsutställning pågår parallellt (se här). I Stene Projects intimare rum mot gården visar hon den fjärde rösten som blandar sig i det samtalet. Det är en märklig mix av konstruerande, arkitektoniskt måleri som kan påminna om en samtida kollega som Linnea Rygaard, och en mystik eller symbolisk figuration som för henne 100 år bakåt i tiden till Hilma af Klint.
     Men som vi alla vet är tiden även relativ och särskilt inom konsten där allt vistas i en glidande samtidighet, mer eller mindre uppmärksammat för stunden. Det oanade (undreamed) lägger hon som trollformel över målningarna och släpper därmed ut betraktarens inre föreställningar.

För mig som precis sett Joaquin Phoenix i filmen Joker växer clownens förtvivlade leende fram som olycksalig himmelskropp överst i The Lost Poem. Tanken rasar i backen punkterad när texten till utställningen ögnas. Ja, visst det är ett bäcken…, som svävar över ingången till en tempelgrav, eller är det författaren och dramatikern Samuel Becketts famösa citat att ”kvinnan föder grensle över graven” som spökar? Hur som helst associationerna snattrar för mina ögon. Anna Pajak har skapat sig en verktygslåda för fantasterier och ögonblick som lovar gott för framtiden.

Ur serien Moth Shifts © Julia Selin ( Klicka på bilden för hög upplösning)

Julia Selin har genom måleriet återintroducerat intresset för materialitet och taktila värden likt vad Éva Mag gjort för skulpturen och installationen. I den aktuella utställningen på Galleri Flach är det nattvandringar, konstnärens eget trevande över de större målardukarna som kombineras med nattfjärilarnas framsmekta vingslag i kolteckningarna. Frågan är om det är det heta fuktiga mörkrets minnen som skall väckas av händernas blint halkande frustration utefter slippriga vertikala ytor.

Julia Selin verkar föredra de pigment som lätt separeras i mötet med måleriets uppluckrande bindemedel. De lägger sig som sandformationer som skydd mot vågorna av flytande vätska, som tvättas och sköljer målningarna till långa draperier av en ritualiserad meditation. Någon eller något är kanske instängd eller utestängt. Nattens maror och den fjärilens sista vingslag som helt kastar om betraktarens inneboende väderlek söker fäste i Julia Selins målningar.
     För min del skulle det underlättas om gestiken i måleriet även tog en tydligare form eller bars av en underliggande komposition. Spaljén för mitt lövverk till tankar behöver inte synas men väl anas. Färgens stofflighet och torkegenskaper må framhävas, som i teckningarnas ramar, men natten passerar här drömlös, vilket för mig och många självfallet också är en nåd.   

Stockholm 2020-09-10 © Susanna Slöör