Det är med viss tillfredställelse det går att konstatera att det under senare år skett en islossning i media vad gäller att uppmärksamma klassiska, svenska konstnärskap, vilka tidigare ofta fått passera under tystnad, undantaget i Omkonst. Det är mycket glädjande för de nya generationer som nu får ett smakprov av Torsten Renqvists rika värld i Andersson/Sandströms finstämda utställning med efterlämnade verk.

Skuggor, fyra flickor, 1979 © Torsten Renqvist (Klicka på bilden för hög upplösning)

Basen i utställningen visades i Bror Hjorths hus, Uppsala, våren 2018 och även till denna utställning ingår Hyndan inlånad från Akademiska sjukhuset. Förhoppningsvis uppmuntrar detta intresse till att Moderna Museet tar sitt ansvar och skapar en större retrospektiv, senast det skedde var 1974.
     I en intervju i Dagens Nyheter från 1982 talar Torsten Renqvist om hur han ur drömmen gick till verkstaden och skapade Bön, de två med skruvar hoptvingade händerna, som det nu finns ett exemplar av i brons på utställningen. Motivet brydde honom ”jag är ju inte troende”. Efter en natts funderingar kom han fram till: ”En riktig bön är en människas försök att omformulera sitt liv. Till det måste tvång. Tvånget kan bli för starkt och allt spricka. Men något fantastiskt kan också ske!”

Göran och Draken, 1973 © Torsten Renqvist (Klicka på bilden för hög upplösning)

Och nog kan man konstatera att det är omformuleringen av drömmens, känslans eller inspirationens flyktiga infall som är något av Torsten Renqvists signum. Det omedelbart förnumna karvas fram i grafik och skulptur. Teckningen och det gudabenådade tidiga måleriet verkade i förlängningen inte ge det motstånd som stundens nåd kräver. Hyndan satt värdigt ”modell” för honom i vägkanten och blev en hyllning till den just den eviga stadens dierska.
     Djuren är återkommande förmedlare av den poetiska humanism som var Torsten Renqvists särskilda signum. På utställningen står den lilla elefanten, horisontdykaren med utsträckt hals och kängurun, utan sitt människobarn i pungen: ”…djurs kroppar och rörelser motsvarar åtbörder och hudminnen i vårt eget psyke”, skrev Renqvist i en dagboksanteckning från 1976. Den frasen knyter väl an till bönen under tvång för att komma åt människans osynliga skikt skurna i kroppen.
     Torsten Renqvists känslighet för åtbörder, intressanta uttryck och gester fick honom att inspireras av klotter och dotterns barnteckningar, där den fullgångna gesten finns redan från början. Den tar åratals att fånga som konstnär om det ens någonsin lyckas. Men Göran håller sin hand över draken som ett gemensamt offer.

Torsten Renqvists skulptur är materiell och passar väl dagens intressen hos de yngre. Men man ser också den tidstypiska glidningen; dagens konstnärer utgår från konstnärens relationella gest med den performativa utlevelsen som huvudsak. Men i Renqvists fall finns en vilja att allmänliggöra utifrån övertygelsen att gestaltningen av det enskilda i människan kan förmedlas solidariskt.

Stockholm 2021-02-01 © Susanna Slöör

Läs även Anders Forsbergs intervju med Torsten Renqvist från 2005: www.omkonst.se/05-renqvist-forsberg.shtml