Det känns helt följdriktigt att ära konstnären Åke Pallarp (1933–2013) med en stor retrospektiv så här nio år efter hans bortgång. Åren har gått men Pallarps målningar, objekt och offentliga utsmyckningar tycks i all sin konstnärliga lekfullhet bara ha vuxit i styrka med tiden. Den stora retrospektiven på Färgfabriken med drygt sextiotalet målningar och objekt kompletterar också det praktverk om Åke Pallarp som gavs ut på Carlsson Bokförlag 2018 (se länk till recensionen nedan).

Få konstnärer har som Åke Pallarp lyckats förena det medvetet experimentella och det koloristiskt konstruktiva med en naivistisk bildtradition. Förklaringen till Pallarps lyckosamma förening av dessa ofta väsensskilda uttryck ligger förmodligen i hans fascination inför kraften i den folkliga berättartraditionen. Hyllningsporträtten över naivisten Lim-Johan är återkommande, liksom de kärleksfulla avbildningarna av konstnärskollegerna. Självporträtten som varg och som leksaksbil kompletterar bilden av en konstnär som följer den konstnärliga processen dit den önskar leda. En plankbit förmänskligas och en röd ulv från det berömda surströmmingsmärket står fram som ylande alter ego.

Isländskt landskap / frimärke, 1987 © Åke Pallarp

De starka färgackord som Pallarp med sådan uppenbar glädje använder sig av får Färgfabrikens grå industrilokal att klinga i starkt rött, gult och blått. Färgkombinationerna framstår som signalsubstans för seende och perception. Men det är i kombination med de veka penseldragen i de figurativa delarna som dessa starka kontrastfärger helt kommer till sin rätt.
     Men trots Åke Pallarps vilja att förmedla historier så glömmer han aldrig att följa tingens inneboende berättelser. Den obemålade stenen, den råa plankbiten och den asymmetriska träskivan blir i Pallarps händer till koféser som inte får likna något annat än just sig själva.
     

Målningar från 1950-tal och 1990-tal © Åke Pallarp

För den större allmänheten förknippas förmodligen Åke Pallarps namn i första hand med stora offentliga gestaltningar. Utsmyckningen av Stadions tunnelbanestation, 1973 (tillsammans med Enno Hallek) och Jarlabergs vattentorn i Nacka, 1987, är två sådana exempel. Flera av Pallarps offentliga verk finns också dokumenterade som fotografier på den retrospektiva utställningen.

Men den lågmält poetiska sidan hos Åke Pallarp kommer tydligare fram i alla de enskilda, mindre verken på Färgfabriken. I de små objektens sammansatta formspråk märks Pallarps förkärlek för tingens inneboende uttryck – som i lejonet som fogats samman av en rot, en gaffel och en sten som formats till en dödskalle. Fascinationen för visuella motsatsförhållanden märks också i lampan med kvinnoben, den uppgående solen i stolens rygg och i den kubistiskt bemålade grindstolpen.
      Exemplen är många och kan leda tanken till Lautréamonts och surrealisternas intresse för den absurda krocken mellan vardagliga ting. Åke Pallarps assemblage skulle också med viss logik kunna beskrivas som dadaistiska. Men det täcker ändå inte in den poetiska lekfullhet, färgglädje och berättarvilja som blivit Åke Pallarps signum. Det var i det oförutsägbara sökandet han vävde sin trollväv och byggde sitt konstnärskap.

Stockholm 2022-05-11 © Leif Mattsson