Johannes Vermeers mycket speciella ljusdagerteknik, hans bruk av kort skärpedjup och eventuell användning av hjälpmedel som camera obscura har förbryllat och fascinerat många under de senaste 20-30 åren.
       I Susanna Slöörs första artikel om Vermeer-utställningen (se länk nedan) beskrevs konstnären David Hockneys övertygelse om Vermeers användning av just camera obscura. Och i Youtubedokumentären ”Tim’s Vermeer" (Tim Jenison) spekuleras det frisk kring detta. Vid efterforskningar har man dock inte kunnat finna några bevis för att Vermeer någonsin ägt eller använt camera obscura.
       Parallellt med dessa spekulationer är det värt att poängtera att bruket av centralperspektivet bland konstnärer redan på Vermeers tid var ett par hundra år gammalt. Man har också, som indikation på Vermeers användning av det, funnit små hål i sexton av Vermeers dukar. Hålen förmodar man har tillkommit av stift vars uppgift varit att tjäna som hållare för den talkade tråd som skapar perspektivlinjer. Tillvägagångssättet i Vermeers 1600-tal var allmänt känt bland konstnärer.

Men här finns ändå några osäkerhetsfaktorer. Det sätt på vilket Vermeer använde sig av oskärpa, selektiv fokuspunkt och kort skärpedjup är högst intressant. Att objekt som ligger nära eller långt ifrån betraktaren skildras som oskarpa punkter är mycket ovanligt, kanske till och med unikt i 1600-talets målarhistoria. Den optiska effekten kallas med fotografisk terminologi för "bokeh", men den förutsätter just en kamera. Så hade då Vermeer tillgång till linser eller mattskivor som skulle leda honom till att använda ljuset på detta sätt? Inget har kunnat fastställas i den riktningen, trots idogt forskningsarbete.

Installation of Girl with the Red Hat, 1664-67, 22,8 x 18 cm, National Gallery of Art, Washington © Johannes Vermeer (Klicka på bilden för hög upplösning

I utställningskatalogen ger en av curatorerna, Gregor J.M. Weber, en klarsynt och relativt uttömmande genomgång av de olika tekniska aspekterna på Vermeers måleri. Exempelvis poängterar han användandet av impasto (tjock färg) i de detaljer som bör reflektera ljus. Glansdagrar målas som abstrakta ljusformer av pastos karaktär. Och där ljuset inte ska reflekteras använder Vermeer släta ytor helt utan struktur. Det låter enkelt, lite som Columbi ägg, men verkar förvånansvärt effektivt.
      Rembrandt är väl den konstnär från tiden som först kommer i tankarna när det gäller just impastomåleri. Men det Vermeer gör är ändå något helt eget. Målningarna är egentligen inte särskilt pastost bemålade, det är snarare kontrasterna i struktur som skapar det aktuella ljusspelet.

Något Vermeer också använder sig av är en relativt neutral beskrivning av formers representation i djupplanet. I porträtt gjorda av exempelvis Rembrandt eller Velázquez, för att nämna två samtida målare till Vermeer, kan man ofta känna och förstå formen på ryggtavlan trots att personen är avbildad framifrån. I Vermeers fall är detta inte lika tydligt. Han framstår snarare som en relativt "neutral" registrator som enbart målar hur ljuset faller på läppar, pärlor, väggar eller tyger.
      Kanske var det också detta forskande synsätt kring hur ljus beter sig som föranledde impressionisterna att hylla honom som en målarteknisk förebild. Att han redan på 1600-talet använde färg i skuggorna istället för svart, ledde naturligtvis till ännu större beundran från deras sida.

Uppslag ur utställningskatalogen med förstorade detaljbilder

Men hur mycket man än försöker förstå och tolka Vermeers tekniska förhållningssätt och praktik återkommer ständigt frågan: vad är det som än idag gör hans målningar så djupt gripande? Det är knappast enbart teknik, det måste ha med det innehållsliga att göra. Det som ständigt återkommer i tankarna är hur visuellt avskalade och introvert syftande speciellt de sena målningarna är. I sin allmängiltighet med återhållna händelsebeskrivningar ligger förmodligen nyckeln till mycket av deras tidlöshet.
      Bruket av optisk realism med kort skärpedjup, och där hänsyn tas till betraktarens fysiska position, känns också mycket aktuellt idag. Men här ligger Johannes Vermeer fortfarande långt före många av dagens fotokopister när han visuellt gör så tydlig skillnad på huvudsak och bisak i bilderna. Till hans skenbart neutrala observationer och beskrivningar av ljus tillförs ett närmast omärkligt värdeperspektiv som kan få ett billigt glaspärlesmycke att framstå som den dyrbaraste juvel.

Amsterdam 2023-03-22 © Leif Mattsson

Läs Susanna Slöörs artikel om utställningen>>