Ibland blir man ganska förvirrad av debatterande skribenters sammanblandningar av saker och ting. Vad är det egentligen Dan Wolgers och Jan Manker vill ha sagt om Bologna och konstutbildningar på högskolenivå?
I Sverige har vi en lag som säger att ”…all högre utbildning ska ske på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt beprövad erfarenhet. Detta står i andra paragrafen, Högskolelagen. Det är en skrivning som jämställer konstnärlig och vetenskaplig utbildning vilket är ganska fantastiskt – det är inte alla länder som har det så. På landets konstnärliga högskolor och fakulteter är det alltså konstnärlig grund som gäller. Undantaget är bild- och slöjdlärarutbildningarna som, precis som landets övriga lärarutbildningar, sker på vetenskaplig grund (pedagogik är ett vetenskapligt område) - dock med konstnärliga, gestaltande delar som här hos oss på Konstfack där denna del av undervisningen sker i verkstäder och ateljéer.
"Konstnärlig grund" innebär flera unika saker, bland annat att man får anställa lärare 5+5 år - istället för tillsvidare som är fallet inom det vetenskapliga området - och att meriterna baseras på konstnärlig skicklighet, inte på vetenskaplig meritering.
Jan Manker har alltså fel då han skriver om att ”endast konstnärer med adekvat akademisk examen kommer att kunna bli professorer eller ens lärare” vid en konsthögskola. Vid Konstfack anställer vi – med stöd i Högskolelag och Högskoleförordning – de vi anser vara de bäst lämpade konstnärerna och pedagogerna. Precis på samma sätt som innan Bologna. I förordningstexten står: Behörig att anställas i konstnärlig verksamhet är endast den som ”visat såväl konstnärlig som pedagogisk skicklighet”. Vid Konstfack väger sakkunniggranskning av den konstnärliga skickligheten tungt vid urvalet bland de sökande. Och det är vi själva som avgör vilka bedömningsgrunder som tillämpas, inte Bologna eller någon annan myndighet.
En konstnärlig lektor eller professor är efter prövning på konstnärlig grund att betrakta som likvärdig med motsvarande på vetenskaplig dito.
En annan viktig och fundamental skillnad för oss som utbildar på konstnärlig grund är att vi får anta studenter genom arbetsprover. Inte heller här är det någon förändring i sikte – och ingen förändring sedan Bologna.
| |
 |
| Rektor Maria Lantz. Foto: Konstfack |
Det Bologna förändrat är att vi idag har 3+2 års utbildning istället för fem (tidigare fyra) på raken. Det finns både för- och nackdelar med detta anser jag, dock handlar det inte om att det är mindre konstnärligt! Visst finns det problem med att redan efter fem terminer göra ett ”avslut” – dvs göra en kandidatutställning, men många studenter tycks trots allt bekväma med systemet. På Kungl. Konsthögskolan har man öppnat för möjligheten att söka vidare till master utan ny prövning. På Konstfack gör studenterna ofta ett uppehåll och när man vet vad man vill ägna ytterligare två år till söker man till mastern, ibland till en annan skola, ofta utomlands. Andra fortsätter direkt.
Jan Manker har också fel då han menar att Bolognaprocessen tvingar in studenter (elever har vi i grundskolan och i gymnasiet) ”i ett vetenskapligt tänkande som låser deras poetiska frihet”. Examensmålen för en konstnärlig examen skiljer sig från den vetenskapliga. En del mål är förvisso gemensamma, så som att ”högskoleutbildning ska utveckla studentens förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar, följa kunskapsutveckling”. Men återigen är det högskolan själv som avgör innehållet i våra kurs- och utbildningsplaner. Skulle konstnärlig högskoleutbildning tvinga in studenter ”i ett vetenskapligt tänkande som låser deras poetiska frihet” så är det i hög grad ett problem som den enskilda högskolan själv bör se över och lösa. Det gäller inte minst krav på skriftliga studieresultat, eller det Manker beskriver som ”falsk akademisering”. Vi vill att våra studenter ska skriva – eller på motsvarande vis reflektera över processer och verk, men det är inte någon vetenskaplig text man ska prestera.
Akademiseringen av bildkonsten har pågått sedan Konstakademiens grundande 1735, och Konstfacks start 1844. Skolorna har olika profiler och innehåll vilket tillsammans med övriga konstskolor i Sverige ger en spännvidd och diversitet. Att man kan utbilda i konst är inget nytt, frågan är hur utbildningen går till. Den måste utvecklas och stå i dialog med tiden. Den gamla mästare-elevtraditionen finns inte på samma sätt som tidigare, idag arbetar man exempelvis med flera handledare och möter ofta fler verkstadslärare under sin utbildning än tidigare.
Slutligen forskning: Att förena en framstående konstnärlig praktik med en doktorsexamen med relevans för det konstnärliga området är ytterst få förunnat. Regeringens införande av konstnärlig doktorsexamen 2009 kan dock på sikt möjliggöra för fler att fördjupa sina studier av världen, tingen, människan genom konsten inom akademen – men medel till forskning på konstnärlig grund är ytterst begränsade. Att den forskningen skulle utgöra ett hot mot utbildning av konstnärer eller mot konsten i sig är en obefogad oro: tre av de svenska bidragen till årets Venedigbiennal Magnus Bärtås, Lina Selander och Petra Bauer hade exempelvis rötter i Konstfacks forskningsmiljö.
Stockholm i oktober 2015
© Maria Lantz, Rektor för Konstfackskolan, Stockholm
Läs Dan Wolgers essä "Före och efter Bologna>>
Läs Jan Mankers replik: "Konsten har ett ärende>>
|
