Maria Lantz frågar vad jag vill ha sagt med min artikel ”Konsten har ett ärende”. Det viktigaste är att jag vill värna om att studenterna vid konsthögskolorna får möta en fri och öppen verksamhet. De tankar jag förde fram har jag haft länge men eftersom jag inte har någon direkt insides erfarenhet av dagens konsthögskolor var det i och med Dan Wolgers artikel som jag kände en anledning att skriva. Wolgers har en aktuell erfarenhet i ämnet och när jag fann att hans inställning och farhågor i stora drag stämmer med mina funderingar ville jag redovisa dessa.
I min artikel är det inte i första hand Konstfack jag avser. Där har studenterna speciella syften och mål med sina studier och det kan finnas all anledning att deras arbeten bygger på vetenskaplig forskning. Ska man t.ex. formge produkter som ska vara funktionella och kunna tillverkas inom industrin så gäller naturligtvis ganska strikta förutsättningar. Maria Lantz svarar med att redovisa en del av de lagar och bestämmelser som gäller konsthögskolor och det är bra att hon för fram dessa i debatten. Det ger en viss substans åt diskussionen. Jag tror säkert att man från konsthögskolorna också försöker följa dessa bestämmelser. Problemet ligger snarare i hur man tolkar begrepp som konstnärlig och vetenskaplig i verksamheten eller vid tjänstetillsättningar.
Om man koncentrerar sig bara på ordet konst eller konstnärlig så har det fått en mycket oklar betydelse i och med att konstbegreppet har vidgats. Idag används ordet konst i alla möjliga sammanhang. Man talar om bildkonst, fotokonst, videokonst, ljudkonst, ordkonst, matkonst, osv. Sedan har vi hela spektrumet av konceptuell konst, konstinstallationer och konstperformances. Ursprunget finner man hos dadaismens intåg på konstscenen 1916, vars efterklanger i Sverige på 1960-talet har skildrats ingående av Leif Nylén i boken ”Den öppna konsten” 1998. Börjar man sedan tala om vetenskapskonst, vilket man kanske redan gör, blir förvirringen total. När ett ord får för många betydelser blir det meningslöst och mycket svårt att använda på ett vettigt sätt. Nu är detta en annan frågeställning som jag inte tänker utveckla vidare, vilket kan leda till en ändlös debatt. Jag använder ju trots allt själv ordet konst men jag är medveten om dess oklarhet.
När det sedan gäller mitt påstående att man kan komma att tvinga in studenterna
i ett tematiskt eller vetenskapligt tänkande som låser deras poetiska frihet så tror jag att detta är något som skolorna bör uppmärksamma. Man bör också vara försiktig med alltför hårda krav på skriftliga redovisningar, vilka kan vara hämmande för vissa. Visserligen är det en styrka att kunna uttrycka sig i tal och skrift men den förmågan kan övas upp på andra vägar. Ett konstverks kvalité är inte beroende av konstnärens verbala förmåga.
Som en lite haltande jämförelse kan man ta historiemåleriet på 1800-talet. På Konstakademien skulle akademieleverna också ägna sig åt detta vilket krävde noggranna historiska studier för att kunna prestera en trovärdig bild. Allt för mycket improvisationer var knappast tillåtna. Tyvärr blev dessa bilder ofta torra och tråkiga och dessutom inte speciellt trovärdiga. Hade man gett akademieleverna lite frihet skulle det ha kunna blivit spännande konstverk för eleverna var ofta mycket duktiga på att teckna och måla.
Även teman taget ur historien kan ge upphov till spännande bilder om konstnären har fria händer. Ta som exempel ”Batavernas trohetsed” av Rembrandt , ”Guernica” av Picasso eller sviten ”Sommaren 1970” av Gerhard Nordström.
Här kommer jag nu slutligen in på den skapande processen där jag har den personliga uppfattningen att det sker mycket under arbetets gång om man inte låser sig från början. Konstnären har en idé eller ett motiv som ska gestaltas och bilden genomgår ofta många metamorfoser innan konstverket är klart. Det sker en sorts dialog mellan konstnären och bilden där ibland bilden tar över och styr. Stundtals dyker det upp en genial idé som kan ge bilden en extra krydda och ibland skapas slumpmässiga effekter som för arbetet framåt. Om man är alltför bunden vid den ursprungliga visionen hämmar det skapandet. Jag tror att samma process gäller antingen man målar, skriver, komponerar eller något annat. Det är denna fria arbetssituation som jag hoppas att dagens studenter vid konsthögskolor får uppleva.
Nykvarn 2015-11-04
© Jan Marker, konstnär
Läs Maria Lantz inlägg (från 28/10)>> |
