Konstfacks rektor Maria Lantz blir förvirrad av vad jag skrivit gällande konstundervisning och förstår inte vad det är som jag vill ha sagt. Jag ska därför först redogöra för några sakförhållanden och sist ställa två enkla frågor till Lantz.
"Sedan ämbetsmannaansvaret avskaffades 1976 är det i stort sett riskfritt för prefekter, dekaner och andra chefer inom högskolan att begå handlingar som strider mot lagar, förordningar och föreskrifter." "[...] uppklarandeprocenten för tjänstefel är ungefär densamma som för cykelstölder."
(Två citat från text om Lunds universitet på Academic Right Watch http://academicrightswatch.se/?p=1793 )
Rektor för Lunds universitet, Torbjörn von Schantz, har uppmärksammat detta och vidtagit åtgärder i dokumentet Riktlinjer för hantering av misstänkta oegentligheter (dnr STYR 2014/410). Riktlinjerna gäller vid Lunds universitet sedan den 1 oktober 2015. Om inte alla konsthögskolornas styrelser redan anammat von Schantz dokument så hoppas jag ändå att de låter sig inspireras och ansluter sig till dess strävan – att inom utbildningen förbättra arbetsklimatet och bättre uppfylla de grundläggande akademiska principerna och idealen.
Högskolorna toppstyrs alltmer "[...] som om de vore privata företag [...] där kritiskt tänkande, demokrati och akademisk professionalism inte längre passar in". (Citat Human Rigths Watch förstasida http://academicrightswatch.se)
Det är väl känt att det vid exempelvis Kungl. Konsthögskolan (KKH) sedan en tid tillbaka råder förhållanden som förmodligen avsevärt skulle låta sig förbättras om von Schantz riktlinjer beaktades. Där har skolans styrelse kastat in verksamheten i såväl akademisk som konstnärlig osäkerhet genom att undanröja det kollegiala styret och samla i stort sett all beslutanderätt till rektor. Det är en i grunden oakademisk hållning. För bara ett par decennier sedan hade det inte varit möjligt att genomföra en sådan förändring, ännu mindre hade någon rektor eller styrelse då önskat det.
Även om svårigheter av det slag som drabbat KKH och andra konsthögskolor kommer ur flera skilda brister och felgrepp så råder det inget tvivel om att de kommer i spåren av Bolognaprocessens demoraliserande verkan på skolsystemet och skolledningarna.
Kritiken mot Bolognaprocessen är väl känd i hela den akademiska världen men på konsthögskolorna i Sverige ställer man sig oförstående, paradoxalt nog just inom den utbildning där processen har medfört störst förändringar och som därför också har haft de största och allvarligaste uppgifterna att ta itu med. Vid högskolereformen 2007 infördes i enlighet med Bolognaprocessen en enda ny examenskategori, ensamt för konsthögskolorna, och det var konstnärliga examina. Konsthögskolorna ställdes inför ett helt nytt uppdrag, främmande för konstutbildningens månghundraåriga informella traderande av konstnärlig färdighet och skicklighet, utan fordringar på formell examinering. Det var en krävande och mycket svår uppgift som ännu på intet sätt kan sägas vara löst, den är ännu endast under utveckling. Därför är det nödvändigt att öppet och ansvarsfullt kontinuerligt diskutera uppgiften.
Konstskolor har av tradition inte sysslat med vetenskapsteoretiska spörsmål och är därför efter Bologna extra utsatta för de politiska och ekonomiska (eller privata) styrmedel som påverkar och uppdrar verksamheten. Systemet har blivit lätt att utnyttja för den som kan. Bolognaprocessen har öppnat möjligheter för autokrati, vänskapskorruption och okonstnärlig konventionalitet att tränga djupt in i de konstnärliga högskolorna och det har ställt studenterna inför en oväntad situation som nog ingen hade avsett – att konsthögskoleundervisning dirigeras och till allt större del utförs av andra än konstnärer.
Standardiseringen av undervisningen under Bologna har medfört en avprofessionalisering utan like i historien när de akademiska idealen trampas sönder under dem som slåss om undervisningsmedlen. Undervisningen handlar mera om ekonomi och politik än om sökande efter kunskap när politiker anser att deras mål är viktigare än de mål som exempelvis professionella konstnärer vill ställa upp i konsthögskoleutbildningen.
Lantz understryker i sin replik att ”examensmålen för en konstnärlig examen skiljer sig från den vetenskapliga”. Vidare förklarar hon att ”om konstnärlig högskoleutbildning tvingar in studenter i ett vetenskapligt tänkande som låser deras poetiska frihet så är det i hög grad ett problem som den enskilda högskolan själv bör se över och lösa”.
De citerade meningarna mer oroar än lugnar. Exakt hur avgörs om konsthögskoleutbildningarna tvingar in studenterna i ett vetenskapligt tänkande som låser deras frihet?
Exakt hur ser den enskilda konsthögskolan själv över och löser det problemet om det uppstår?
Dessa två frågor, som inte hade uppstått utan Bologna, borde vara enkla att förstå och att besvara för alla rektorer på konsthögskolorna, särskilt för Lantz som själv i sin replik uttryckt sig nöjd med sakernas tillstånd. Dessa två frågor borde alla rektorer på konsthögskolorna kunna besvara.
Stockholm 2015-11-04
© Dan Wolgers, konstnär och ledamot i Konstakademien
Läs Maria Lantz inlägg (från 28/10)>> |
